Det måste finnas andra sätt att styra världen än genom att tillsätta presidenter och ministrar, som även i demokratier inte sällan grips av storhetsvansinne a la Erdogan i Turkiet, Assad i Syrien, Putin i Ryssland, Nkurunziza i Burundi, osv. Global direktdemokrati skulle antagligen bestämma att ingen fick styra mer än sex år eller hitta på en helt ny demokratisk ordning och ett sätt att fördela världens rikedomar så att inte 87 individer äger lika mycket som den fattigare halvan av mänskligheten, som det är i dag: ett totalt och globalt politiskt misslyckande. Och när jag ser hur EU utvecklas, när både politiker och medier står med en jävla mössa i handen och underkastar sig Tyskland därför att de är störst och rikast misströstar jag starkt om dagens maktanordningar.
Efter första och andra världskrigen infördes i mängder av länder demokrati, kvinnlig rösträtt, strävan efter välfärd åt alla, etc. Det berodde på att makthavarna visat sig totalt odugliga och störtat världen i olycka, harmageddon, ragnarök och ruin och låtit miljontals människoliv gå till spillo i sina till krig omvandlade maktkamper.
När folken sedan fick styra började de bestämma att rikedomarna skulle fördelas rättvisare och att ”alla skulle med”, vilket naturligtvis var outhärdligt för kapitalet. Kruxet var att det fasansfulla Sovjetunionen fanns (och jag är inte ironisk); världens största land var ett reellt existerande möjligt helvete och inferno som hotade makt och kapital; de skyndade sig att gå med på reformer för att slippa. Vad ska vi dra för slutsatser av det? Att kapitalet bara besinnar sig om vi skapar ett jordiskt helvete där de riskerar att hamna? För i dag har kapitalet återtagit världsherraväldet och de politiker vi har förmår inte bekämpa dem. ”If you can´t beat them, join them” verkar vara dagens politikers slutsats: om du inte kan besegra dem, anslut dig till dem.
Resultatet, när kapitalet återtagit makten, är att flyktingströmmarna är de största sen andra världskriget eftersom det pågår en kombination av alla slags krig och våld som mänskligheten uppfunnit, en provkarta på människoskapat vanvett: Religionskrig på arabiska halvön och i delar av Afrika à la 30-åriga kriget i Europa, IS, Boko Haram och Al Shabab bedriver ”inkvisition” och kidnappar, torterar och mördar de påstått otrogna, på samma sätt som den påvestyrda inkvisitionen under medeltiden. De är också klasskrig och den arabiska våren var ett försök till en oblodig frihetsrevolt, liksom Occupy-rörelsens manifestationer i USA och Europa, som slogs ner. Den enorma mängden terrordåd påminner om tsar-Ryssland före revolutionen, självmordsbombandet är en ”terrorutveckling”.
Egendomligt nog pågår detta självmordsmördande också i USA, i världens rikaste land, men ”privatiserat”; förorättade män, som känner sig reducerade till förlorare, losers ser till att ta med sig så många som möjligt i sin egen död i skolskjutningar, kontorsskjutningar, biografskjutningar, osv. De har sällan någon ideologi, men vill inte gå i döden obemärkta: mediekoreografin garanterar dem postum ryktbarhet.
I Europa och Ryssland har man sett till att återuppväcka kalla kriget – den urgamla fiendskapen mellan Ryssland och Europa används av båda sidors makthavare för att förstärka den hotbild, som de behöver för att legitimera sin makt. Offret är Ukraina, där kärnan av de verkligt stridande numera utgörs av ryska och ukrainska patrioter. På båda sidor finns frivilliga högerextremister från andra länder i Europa. Förr skapade kalla kriget terrorbalans, i dag är det normalt som ett av alla slags krig som kapitalets herravälde nu leder till.
Mellan (den illegala) kärnvapenmakten Israel och ännu inte kärnvapenmakten Iran pågår kapprustning. I allt jag läser häpnar jag över att man undviker att apostrofera att Israel redan har kärnvapen, att upprustning alltid fött upprustning. Barack Obamas avrustningsavtal med Iran, som man borde jubla över skapar i stället hat i Israel liksom bland republikanerna i USA. Makt kräver en hotbild. Goda intentioner är kontraproduktiva mot maktinnehav, Benjamin Netanyahus såväl som den amerikanska högerns.
Dårskapen, maktens idioti, maktens offrande av liv och vett gestaltas just nu av Erdogan i Turkiet; han låter bomba IS, men också deras främsta motståndare, kurderna. Det liknar maktens vanvett under första världskriget; det egna maktinnehavet är viktigast – låt hur många som helst dö bara ”jag” kan bevara min maktposition. Erdogan bombar fiender men också fiendens fiende, totalt haveri.
Som jag ser det är människorna på jorden ännu uppdelade i två läger: De som vill ty sig till en mäktig man eller numera kvinna, som lovar att ta hand om dem eftersom allt annat visat sig förödande och de inte tilltror sig orken att själva ta ansvaret. Och de som vill demokrati och frihet, som tror på människans inneboende kraft, men som regelmässigt bekämpas av den politiska makt som låtit detta ske; att 87 personer är lika rika som halva mänskligheten. Varenda tänkare inser att detta inte går i längden. Eller som Buckhardt skrev: ”Makten i och för sig är det radikalt onda.”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
