Texten är ett tecken i tiden.
Journalister ska granskas, de är känsliga som reagerar på hot och hat, och kan inte vem som helst kalla sig journalist? Högerextrema ”Förtalsombudsmannen” Christian Peterson vill tysta vänsterröster, SD attackerar löpande landets mediehus och Swish-journalisterna sprider sig som hamburgerkedjor i högkonjunktur.
Det är ingen som påstått att journalister inte får kritiseras. Inte minst opinionsjournalister som jag själv får vara – och är – beredda på mothugg: skulle jag ta illa upp hade jag varit i fel bransch. Men det är inte kritik som diskuteras här. Det är hot och misstänkliggöranden.
Journalister är till för folket, men det är inte samma sak som att alltid vara folk till lags.
Journalistik är att våga vara obekväm. Att peta i öppna sår när det behövs, att gräva i det som starka krafter kämpat för att begrava. Att berätta om det man ser, även om svaret inte är det man själv, eller andra, hade önskat.
Det är ofta en utsatt situation. Inte alltid i form av risk för fysisk skada, men desto oftare i form av hat och hot. Budskapet: du ska tröttna, eller bli rädd. Din röst ska tystna.
Journalister beskrivs allt oftare som ett etablissemang, och det sanktioneras inte bara uppifrån, utan sprids därifrån. När Jimmie Åkesson helt slog ifrån sig uppgifterna om SD:s trollfabrik anlades nya vägar för journalistföraktet, och Tidöpartiernas tystnad betydde grönt ljus.
Normalisering: pågår.
Det blev okej att anklaga fria medier för att vara en del av en påverkansoperation. Det blev okej att undvika journalister och i stället gå till motattack på den egna Youtubekanalen. Det blev okej att peka ut enskilda journalister, som SD gjorde med Kalla Faktas Daniel Andersson i kampanjen inför EU-valet.
När Agnes Wold kallar en journalist för ”angivarkryp” är inte problemet att reportern blir sårad (det blev han inte). Problemet är att det riskerar att så ett frö hos såväl journalister som befolkning: att det skulle vara fel att kontakta en uppdragsgivare när man skriver om en person, i det här fallet Sveriges Radio och Agnes Wold.
Det är en helt rimlig sak att fråga en uppdragsgivare hur de ser på en profils ställningstaganden i en politisk fråga, precis som det är en helt rimlig sak att polisanmäla dödshot. Att en journalist ställer relevanta frågor är inte angiveri, och att en man önskar livet ur chefredaktörer på sociala medier är inte ”kritik”.
Parabolskribenten menar att Andreas Gustavsson och Leonidas Aretakis vill tysta kritiker, och att de genom sin polisanmälan dödar det kreativa skrivandet.
”Skriv inte kreativt, tillspetsat och kritiskt. Undvik ord och uttryck som ’kniv’, ’vapen’, ’ett hugg i ryggen’, ’hängning’ osv – skriver du det får du räkna med att andra kan tro att du vill och ska använda kniv mot dem.”
Det finns alltså inget mellanting – det är torr byråkratisvenska eller hot om hängning som gäller. Nej, så är det ju faktiskt inte. Man kan skriva kreativt, tillspetsat och kritiskt utan att utfärda dödshot.
Att journalister är makthavare som ska granskas är en farlig bild att sätta. Ja, många journalister har stora plattformar, och med det kommer förstås ett ansvar. Men journalister har ingen agenda bortom den journalistiska – att söka svar.
Och journalister är fostrade i ansvar. Man skyddar sina källor, dubbelkollar sina uppgifter, stämmer av med kollegor och ansvarig utgivare. Opinionsjournalister driver en tes och vill förstås påverka, men de journalistiska principerna – ansvaret – gäller även oss.
Journalister är inte perfekta, men de är inte makten. Journalister granskar makten. Just därför ska de inte skrämmas, hotas eller trakasseras till tystnad. Det är precis det makten vill ska hända.
