I listan finns helt väntat förslag om ett förstärkt jobbskatteavdrag och lite mindre väntat, men likväl obegripligt, ett förslag om sänkt flygskatt. Oppositionen borde rasa. 

Men Magdalena Andersson agerar som mellanmjölk och vågar inte rikta tummen åt något håll (förutom, möjligen, i sidled). Hon vill inte ta ställning än, säger hon till Dagens ETC:s reporter Olof Klugman under en träff i riksdagen.

Vi har alltså en socialdemokratisk partiledare som inte kan ta ställning till förslag om 8,1 miljarder kronor till sänkta inkomstskatter, och en halverad flygskatt. 

Det borde få Magdalena Andersson att rasa – det borde ske instinktivt – men hon vågar knappt humma. 

Kanske är Andersson extra eftertänksam efter det kritiserade uttalandet om högertyckaren Henrik Jönssons finansiering. Men det är hur som helst en sorglig utveckling att ett parti som brukade ha jämlikhet och rättvisa i ryggraden numera böjer sig för minsta politiska vind.

När Miljöpartiets tilltänkta språkrör Amanda Lind yttrade tillväxtkritik i en intervju med DN häromdagen blev jag positivt överraskad: Ska Miljöpartiet bli det parti som vågar yttra de förbjudna, men nödvändiga, orden – att evig tillväxt är inte möjlig på en planet med ändliga resurser – när Vänsterpartiet fegat ur? 

Men när Magdalena Andersson nu inte ens kan kritisera sänkt flygskatt kastas jag åter in i politisk depression, för plötsligt framstår avståndet mellan S och MP som större än på länge, och den så efterlängtade samspelta oppositionen är således inte mer än en utopi.

Andersson sänder allt fler signaler om vilken riktning hon vill ta inför nästa val. Det får mig att vilja dyka upp i Socialdemokraternas första maj-tåg med banderollen “Make sossarna sossar again”.