Men svaret är svävande: ”Om man gör en skatteöversyn kan man diskutera det.” Och journalisten frågar igen: ”Det är lite svårt att veta var du står, är det en bra eller dålig idé”. Svaret från finansministern lyder: ”Så är det ofta i livet. Det finns både för- och nackdelar med en sådan skatt.”

Längre än så kommer inte den frustrerade journalisten.

Här står vi nämligen vid en avgrund: den moderna, svenska socialdemokratins avgrund.

Dagens ETC:s artikelserie om hur billigt det är att vara rik i Sverige, om hur lite skatt de rikaste betalar jämfört med en låginkomsttagare, har lästs av väldigt många. Serien berättar klart och tydligt om den stora omvälvning, det systemskifte, som skett i landet det senaste kvartsseklet. Såväl röda som blåa regeringar (men mer blåa) har drivit genom detta.

När en rad skatter för de mest välbeställda och kapitalstarka har sänkts eller tagits bort: arvs- och gåvoskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, inkomstskatt. Under samma tid har de översta skikten överösts av subventioner i form av rut- och rotbidrag och den guldgruva som stavas skattefinansierad välfärd öppnats för privata exploatörer och gett direktörerna inom branschen jättelöner.

Vilken är den officiella socialdemokratiska reaktionen på allt detta? 

Svar: kanske ”så är det ofta i livet”.

När en ledande socialdemokrat svarar på det sättet kan det naturligtvis förklaras av hur de rådande parlamentariska villkoren just nu ser ut. Det är sant att ett förslag om återinförd förmögenhetsskatt, eller ett radikalt vinststopp i välfärden, är omöjligt att driva igenom i riksdagen. Borgerligheten plus Sverigedemokraterna skulle definitivt fälla en regering på det. På det hela taget har Sverige inom loppet av något årtionde blivit ett högerland. 

I den meningen är det ett mirakel att Sverige regeras av en rödgrön regering. En önsketänkande vänster inom socialdemokratin och en önsketänkande vänster i allmänhet tror jag inte alltid har klart för sig hur det reellt existerande politiska Sverige i dag ser ut.

Men frågan är vad en socialdemokratisk finansminister faktiskt innerst inne i sitt ideologiska hjärta hoppas på, önskar och drömmer om: Finns det alls någon vilja att göra något åt de absurda orättvisorna? Svar: Hos många ledande socialdemokrater finns det en sådan vilja. Men det har i dag gått så långt att de inte ens vågar uttrycka den.

Jag brukar hävda att när socialdemokratin framträdde på den historiska arenan så var det med en uttalad vänsterpopulistisk agenda. Folket ställdes mot den ekonomiska eliten. Rörelsen utlovade en dramatisk omvälvning av alla rådande maktförhållanden. Efter hand kom den där ursprungliga vänsterpopulistiska impulsen att avfärdas som den tomma utopismen från en rörelses barndom. När rörelsen fick makten blev den ju pragmatisk. Radikalismen som en barnsjukdom?

Jag menar att det inte stämmer. Den omvälvande och utopiska retoriken från rörelsens barndom är än i dag det grundläggande förtroendekapital som dagens socialdemokrati livnär sig på. Det är därför som en journalist ens bemödar sig om att ställa de där frågorna till en socialdemokratisk minister. Till Annie Lööf och Anna Kinberg Batra är det överhuvudtaget ingen mening med att komma med sådana frågor. 

Under hela det långa 1900-talet och fram till nu har vi haft en politisk situation där människor förväntat sig något mer och framförallt något annat från socialdemokratin än från de borgerliga partierna – och utan dessa förväntningar skulle partiet inte ens sitta i regeringsställning i dag. Den utopiska och socialistiska retoriken blev helt enkelt en drivande kraft i själva realpolitiken! En av de viktigaste förutsättningarna för reformismen är att förväntningar om något annat skapas – annars går det inte att rubba samhället en millimeter. Även borgerligheten kan i sina försök till mobiliserande retorik i sista hand alltid luta sig mot föreställningen om en socialdemokrati som egentligen vill något annat, något som går utanför de vedertagna marknadsliberala ramarna.

När Magdalena Andersson svarar sådär nästan förstrött på en ilsken fråga som rör själva hjärtat i de förväntningar som i mer än ett sekel ställts på svensk socialdemokrati – ja, då spelar hon bort ett enormt förtroendekapital. Jag får intrycket av att hon inte ens inser att hon med sådana svar sågar av den gren – nej: den rot! – som hon och socialdemokratin växer på. I vart fall spelar Magdalena Andersson bort den viktigaste resursen i den valkassa som partiet behöver inför nästa val: förhoppningar och förväntningar.

Och det kan inte köpas för pengar.