När Moderaterna nu exempelvis lägger fram ett program där sänkt bistånd ska betala skattesänkningar så säger de ju inte precis att de vill förvärra läget för människor i den fattiga världen. Det går helt enkelt inte att säga något sådant – det skulle framstå som helt hjärtlöst.
Men det finns också strider som socialdemokratin och vänstern i allmänhet aldrig kan vinna. Försvarsfrågan är en sådan. Vad S, V eller MP än säger om ökade försvarsanslag kommer högern självklart att bjuda över. Socialdemokratin kan aldrig i längden vinna någon strid om försvaret – möjligen med undantag för slutet av den era då Reinfeldt framstod som en ganska rabiat försvarsnedrustare. Nu när Moderaterna återvänt till sina konservativa rötter kommer socialdemokratin aldrig att kunna vinna kampen om mer anslag till försvaret.
Samma logik gäller kampen mot brottsligheten. Det spelar ingen roll hur hårda tag S-regeringen än går ut med – högern i form av moderater och i synnerhet sverigedemokrater kommer genast med ett högre bud. De vore dumma om de inte gjorde det. Och den logiken handlar inte bara om vilka utspel partierna gör i kampen om medieutrymme, utan om den stora frågan om vad som kan mobilisera de egna valarbetarna och väljarna.
Jag tror inte jag träffat någon socialdemokrat som känner verklig entusiasm inför de allt hårdare tagen mot de kriminella gängen. Många, däribland jag själv, menar att det är nödvändigt med fler poliser och en mer effektiv polisverksamhet och i vissa fall definitivt också skärpa straff. Men det är då frågan om ett nödvändigt ont och inget mer. Det är det där med entusiasmen för hårdare tag: Den finns inte hos mig eller hos de allra flesta S-väljare, och än mindre hos de valarbetare som nu ska knacka dörr.
Ska en kommunalare som framöver sitter där och ringer upp tveksamma väljare för att locka dem till Socialdemokraterna, inleda sitt samtal med att skryta om de höjda straffen, om möjligheten för polisen att genomsöka källarförrådet i hyreslägenheten där den uppringde kanske bor? Det kommer inte att funka. De fackliga kämpar som gör mycket av valarbetet vill givetvis kunna säga att S är det parti som slåss för klassutjämning, fler anställda i välfärden, skattehöjningar för de rika.
Jag fick en chock i söndags förmiddag när S lanserade sitt program för att knäcka gängen. Särskilt förslaget om att polisen ska kunna genomsöka till exempel källarförråd utan att brottsmisstanke föreligger markerar egentligen något oerhört – i en rättsstat borde det inte vara möjligt.
Vad blir svaret från högerns sida när det gäller att trappa upp budgivningen i kampen mot kriminaliteten? Att militär ska kunna kallas inför att patrullera så kallade utsatta områden?
Sedan hörde jag Magdalena Anderssons sommartal. Det följde till punkt och pricka den prioriteringsordning som partiet centralt slagit fast inför valrörelsen – och prio ett är kampen mot gängen. Det var det Magdalena Andersson ägnade den första kvarten åt att tala om. Såg hon engagerad ut? Nja. Inte riktigt. Mitt intryck var dessutom att de spontana applåderna från den rätt stora åhörarskaran var svaga.
Hon borde ha vänt på sitt tal. Lagt sina manuspapper i omvänd ordning och först talat om det hon avslutade med – hårda angrepp på Moderaterna och deras samarbetspartier. Då steg det spontana jublet. De spontana applåderna kom också när hon angrep den marknadsskola som dränerar skattebasen och ger dem till privata företag.
Den inledning på sitt tal som rörde hårdare tag borde ha kommit näst sist i talet. Då hade hon i alla fall ramat in alla sådana åtgärder i ett välfärdspolitiskt program för den ökade sociala trygghet som är och förblir grundförutsättningen för att komma åt mekanismerna bakom gängvåldet. Jag skulle tro att Magdalena Andersson själv anser att det är precis så.
Varför gjorde hon inte så? Vad är skälet till att S-ledningen väljer att ta sina huvudstrider på områden där de omöjligen kan vinna och där få socialdemokrater – och inte heller de ledande företrädarna – känner att det är deras hjärtefrågor?
Den yttersta förklaringen är naturligtvis att socialdemokratin sedan länge är ett så pass försvagat parti att det på egen hand inte förmår sätta dagordningen för politiken. Men det finns också ett taktiskt övervägande från S-ledningen om att partiet måste göra sig trovärdigt i de frågor om brott och lag och ordning som väljarna i stort placerar i topp och som medierna också oavbrutet puffar för. Den taktiken är begriplig, men riskerar att leda helt fel. Den slutar nämligen med att S-politiker och valarbetare tvingas låta entusiastiska för frågor som inte är deras hjärtefrågor.
Operationen lyckades, men patienten dog. Taktiken dödar strategin.
Det är fyra veckor kvar till valdagen. Hoppet finns att frågorna om brott till slut blir så uttjatade att andra frågor äntrar scenen. Risken är bara att patienten – det vill säga den väljarkår S hoppas på – vid det laget kan ha dött. Och dött av – tristess.
