Utredningarna duggar nu tätt om Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset efter de skrämmande och häpnadsväckande avslöjanden som kommit fram om stjärnkirurgen Paolo Macchiarinis verksamhet. Jag behöver inte dra hela historien. Två utredningar har kommit. Den ena handlar om det medicinska haveriet och den andra har slagit fast att det har slarvats med regler och att ledningen varit nonchalant – Paolo Macchiarini borde överhuvudtaget inte fått någon anställning på Karolinska Institutet.
Men vad är kärnan i historien? Hur är det möjligt att detta dödliga bedragardrama har kunnat passera?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den internationella forskarvärlden är i själva verket en stenhård marknad där status och anseende hos såväl enskilda forskare som universitet och institut kan växlas in i forskningsanslag. Trots att vetenskapligt arbete i dag sällan handlar om det enskilda geniets upptäckter, utan om kollektivt lagarbete, blir det lätt så att enskilda namn lyfts fram som hjältar och till och med stjärnor.
På konstens område biter sig en envis och romantisk myt om den ensamma konstnären fortfarande fast i de flestas föreställningsvärld: Konstnären är djupsinnig och har i kraft av det ofta till och med ett slags moraliskt frikort. Man skulle kunna tro att denna gamla romantiska konstnärsmyt skulle ha försvagats i våra moderna och upplysta tider, men medialiseringen och den allmänna kommersialiseringen har istället stärkt den.
Något liknande gäller forskningsvärlden: Från Albert Einstein och Madame Curie för 100 år sedan till Stephen Hawking i dag ser vi lätt framför oss ett slags isolerade genier. Det kollektiva reduceras till den individualism som är bättre gångbar på marknaden.
På sätt och vis är det en märklig paradox. Forskning och akademisk verksamhet ska i teorin vara en sfär där det enda som ska gälla är vetenskapens objektiva kriterier. I bakgrunden finns i vetenskapsvärlden också en fantastisk, anti-doktrinär och mycket ödmjuk insikt som säger att sanningar alltid är provisoriska och gäller tillsvidare – alltså tills ny kunskap vinns och eventuellt tränger ut den gamla. Kriteriet på en bra teori kan således vara att det går att ställa upp det experiment som skulle kunna falsifiera den. Vem som hävdar något ska vara betydelselöst. Endast vad som sägs ska betyda något.
Men forskarvärlden genomsköljs av medial hunger efter uppmärksamhet och jakt på status och anslag från stat och näringsliv. I den meningen är det inte så stor skillnad mellan forskarvärld och popmusik. Hjärnforskaren Katarina Gospic skrev nyligen i en artikel i Expressen:
”I forskarvärlden råder hyperkonkurrens och en forskningspublikation i en prestigefull tidskrift kan avgöra en hel forskarkarriär. Det vill säga hur mycket pengar man får för att fortsätta bedriva sin verksamhet. Ens levebröd kontrasteras mot att göra rätt.”
Hon skriver också:
”Antalet forskningsartiklar som dras tillbaka har tiodubblats det senaste decenniet, den största ökningen ses inom kategorin fusk. Ökningen beror på att mängden forskning ökat och att fler fuskar.
En rapport visade att två procent av forskare själva har fuskat minst en gång och att en tredjedel deltagit i forskning som starkt kan ifrågasättas. I finare tidskrifter (mäts i impact factor) är det fler artiklar som dras tillbaka jämfört med de som inte är lika prestigefyllda. Varför ser vi detta beteende?”
Svaret ger hon med sitt eget ord: Hyperkonkurrens. En marknadslogik tränger in i vetenskapen.
KI och KS letar och letade, som de flesta institutioner av samma slag, efter stjärnor som kan ge verksamheterna prestige och anseende. Och därför åsidosattes regler och nyktra bedömningar, trots att det tidigt fanns mängder av negativa uppgifter om Paolo Macchiarini.
Jag tror att det handlar om en tidsanda. Och om att marknadslogik tränger in på områden där den inte har att göra. Jag tittar på de gamla valaffischerna igen: ”Äntligen Nobelpris till Sverige” och ”Sverige ska vinna Nobelpris”. Nej, jag skyller givetvis inte Macchiariniskandalen på liberala partiledare, men de där valaffischerna fångar något centralt i vår tid: Kunskap handlar alltmer om att vinna. Prestige, anslag, status.
Paolo Macchiarini blev för en tid en internationell celebritet. Solen strålade därmed också ner på lilla Sverige. Men det som för en kort tid lyste så varmt på några av Sveriges mest ärevördiga institutioner var det kortsiktiga marknadstänkandet.
