I den aktuella SVT-dokumentären ”Fängelseexperimentet Little Scandinavia” får vi följa personal från ett amerikanskt fängelse i Chester utanför Philadelphia utbildar sig i hur den skandinaviska kriminalvården arbetar.

För amerikanerna har ett gigantiskt problem. Deras kriminalvårdssystem fungerar inte. De intagna som släpps kommer hela tiden tillbaka för att skaka galler på nytt. Kriminalvården klarar helt enkelt inte av att förbereda de intagna på ett liv efter fängelset. Inte konstigt med tanke på att de där borta fokuserar mer på hårda långa straff än på rehabilitering. Det säger sig självt – ändrar man inget i de intagnas liv och förutsättningar under fängelsetiden är gamla beteenden och mönster nära till hands när de blir fria.

I USA är mentaliteten att den som blir straffad ska ha det dåligt. Det räcker inte bara att bli frihetsberövad. Fängslade ska inte bli behandlade som människor. Normen är att de intagna delar en pytteliten kal cell. Vuxna män tvingas utföra sina privata behov, som toalettbesök, inför varandra. Den omänskliga miljön utan aktiviteter, sysselsättning och medmänsklighet gör att de intagna blir utåtagerande.

Men det är inte bara de intagna som mår skit, även personalen drabbas av den aggressiva miljön. I dokumentären refererar cheferna oroligt till en arbetsmiljöundersökning som visar att kriminalvårdare har en högre självmordsgrad än andra yrkesgrupper och att de också har en kortare medellivslängd, bara 58 år. En siffra som för tankarna till krigsveteraner som lever med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.

År 2018 inledde kriminalvården i Pennsylvania därför ett samarbete med Drexel University och universitetet i Oslo. Syftet var att se vilka effekter som en skandinavisk fängelsemodell kunde ha på amerikanska fängelser. Man ville helt enkelt se om – och vilken – effekt en human och rehabiliterande kriminalvård kunde få på intagna och på personal.

Dokumentären är en ögonöppnare. När amerikanerna besöker ett norskt fängelse chockas de av kulturkrocken mellan USA och Skandinavien. Få saker är lika. I Norge behandlar man intagna med ödmjukhet och får respekt tillbaka, man skapar tillit genom att visa de intagna tillit. Allt går ut på att träna människor att komma ut på andra sidan staketet som bättre versioner av sig själva.

Personalen från Chester märker också att de själva blir mindre stressade av miljön i de skandinaviska fängelserna.

När de åker tillbaka till USA testar kriminalvårdare de nya metoderna och börjar bygga en ny avdelning under namnet ”lilla Skandinavien”. De börjar med att göra om den fysiska miljön, färgerna på väggarna blir mjukare och lugnande, rummen blir uppfräschade, växter placeras ut och de får ett eget gemensamt kök där de kan laga mat. Men framför allt slipper de intagna männen dela cell.

Forskare som följer arbetet noterar att hälsan hos de anställda är betydligt bättre. Ett annat tidigt resultat från studien visade att intagna på den nya anstalten begick färre förseelser än på andra avdelningar.

I slutet av dokumentären besöker den dåvarande Kumla-chefen Kenneth Gustafsson ”lilla Skandinavien” i Pennsylvania. Han säger att det är olyckligt vi i Sverige går mot dubbelrum medan amerikanerna går i motsatt riktning, mot enkelrum.

Överbeläggning är huvudförklaringen, ett problem som inte lär krympa med tanke på att den nya regeringen fokuserar på mer och längre fängelsestraff. Det är synd att vi måste upprepa USA:s misstag innan vi lär oss vad som inte fungerar.