Idén kommer från den nyligen bortgångne amerikanske biologen Edward O Wilson – jag skrev en ledare om denne enastående tänkare i vintras – som menade att det helt enkelt behövs så mycket större grepp för att hejda massutplåningen av arter som nu pågår världen över i spåren av en expanderande konsumistisk, kapitalistisk och industriell civilisation. 

Det räcker inte att försöka rädda enstaka hotade arter, det som måste räddas är stora områden med flera ekosystem och habitat som möjliggör en rik biologisk mångfald. Stora sammanhängande områden måste skyddas.

Tanken kan tyckas självklar, men är det uppenbart inte eftersom den inte någonstans realiseras. Den allmänna och vägledande idén idag är ju egentligen att exploatering och industrialisering – även den gröna – ska kunna ske i princip varsomhelst, bara man tar tillräcklig miljöhänsyn. En järnmalmsgruva i Kallak? Visst. Miljöhänsyn ska ju tas. 

Antropocen, människans tidsålder, brukar vår tid allt oftare kallas. Spår efter människan finns dag överallt. Isbjörnar som aldrig ens skådat en människa går numera under på grund av den mänskliga civilisationen när isarna i Arktis smälter.

Arktis, området innanför polcirkeln, var länge fredat från civilisationens värsta sidor; säkerhetsexperter har rentav kallat det för ett lågspänningsområde. När isarna nu smälter kommer i norr att uppstå ett hav som är fem gånger större än Medelhavet – och ett isfritt Arktis kan vara ett faktum redan om knappt 25 år. Klimatförändringarna är snabbare där än på andra ställen. Och när området ”befrias” från isen väller handelsmannen, bolagen, exploatörerna och inte minst militärerna in.

Ryssland anser sig ha störst rätt till Arktis. För mer än ett årtionde sedan släppte de ner en rysk flagga i en kapsel på havsbottnen. Ryssland investerar militärt. Men en rad andra länder väntar på att kunna lägga beslag på Arktis rikedomar. 

Norge vill borra efter olja. Greenpeace har stämt den norska regeringen för det, men det ser inte ut att kunna stoppa det. Det senaste argumentet från norska regeringen är att kriget i Ukraina och beroendet av rysk gas och olja måste minskas – genom att Arktis väldiga gas- och oljefyndigheter börjar utvinnas. 

När Donald Trump var president ville han som bekant köpa Grönland, vilket i vanvettets form visar på det ökande intresset för regionen. Natos ofta förekommande militär­övningar i Norrbotten bör också ses som tecken på den kommande militariseringen av världen innanför polcirkeln.

En katastrof – de klimatförändringar som öppnar nya handelsförbindelser och exploateringsmöjligheter – göder till slut också den militarism som inte bara gör världen mer otrygg utan också i sig ökar det ekologiska fotavtrycket. 

”När isen smälter öppnas nya farleder och mer tillgängliga naturresurser ökar konkurrensen mellan stormakterna. Därför rustar många länders militärmakter för strider i snö och kyla – och står på kö för att lära av jägarna från Arvidsjaur när de övar anfall i 30-gradig kyla.” 

Så skrev Dagens Nyheter, faktiskt nästan smått entusiastiskt och med äkta svensk stolthet, i ett reportage förra året. 

Omkring fyra miljoner människor lever idag i Arktis, varav en tiondel är urfolk. Över 20 000 arter existerar där. De klarade sig länge från mänsklig påverkan tack vare kölden men nu är dagarna räknade. Och det går fort. När is smälter till vatten mörknar jordytan, mindre solljus reflekteras ut och tas istället upp och uppvärmningen går snabbare.

Det har aldrig funnits någon självklart fredlig kapitalism. Jakt på råvaror och ökad handel har alltid åtföljts eller föregåtts av militära insatser, från spanjorernas erövring av Mexiko över amerikanska trupper som nedgör ursprungsbefolkningar i USA till brittisk kanonbåtsdiplomati för att öppna de kinesiska marknaderna. Militarism och ekonomisk exploatering hänger samman. Den gigantiska världshandel som idag binder samman världen är naturligtvis en orsak till klimat- och miljöproblemen.  

”Vad är människan? Historieberättare, mytmakare, och förstörare av den levande världen”, skriver Edward O Wilson, och fortsätter: 

”Jag är övertygad om att endast genom att avsätta hälften av planeten eller mer till reservat, kan vi rädda den levande delen av miljön.” 

Förslaget klingar så oerhört utopiskt, samtidigt som var och en kan förstå det och greppa det.

Låt hela Arktis och halva planeten vara i fred.