Den kinesiska regimen gör vad den kan för att skära av Tibet från omvärldens blickar. Det fungerar alldeles utmärkt. För Palestina ringlar demonstrationstågen långa – men nästan ingen bryr sig om det ockuperade Tibet.

Det som nu sker i Gaza och Västbanken måste rapporteras. Det finns inget att invända. Ett misstänkt folkmord. Ett fruktansvärt terrordåd. En ändrad maktbalans i hela regionen. Nyhetsvärdet kunde inte vara högre.

Men det går ändå att konstatera att om Hamas mål var att få omvärldens uppmärksamhet och stoppa närmandet mellan arabstaterna och Israel, föll taktiken väl ut.

Den tibetanska icke-våldskampen är däremot ett stort fiasko. Man har testat allt – utom våld. Fredliga protester, att Dalai Lama ger ut självhjälpsböcker, hungerstrejker, ja till och med munkar som sätter eld på sig själva. Inget har fungerat. Förtrycket har hårdnat. Frågan är medialt stendöd.

Vill man fånga omvärldens uppmärksamhet verkar det mer effektivt att utföra spektakulära våldshandlingar, än att bedriva fredligt motstånd. Hamas dödade ledare Yahya Sinwar, en massmördare av civila, lyfte det själv i en intervju.

"Under lång tid försökte vi med fredligt och folkligt motstånd. Vi förväntade oss att världen, fria människor och internationella organisationer skulle stå vid vårt folks sida och stoppa ockupationen från att begå brott och massakrera vårt folk. Tyvärr stod världen bredvid och såg på.”

Han valde istället krigsbrottens väg.

Men våldet fungerar oftast bara på kort sikt. Israels regering kommer säkert snart säga "Vad var det vi sa? Vi har lyckats utplåna Hamas". Men i kalkylen kommer barnen som blivit föräldralösa i Gaza saknas. En dag växer de upp. Kommer de att bli goda grannar till Israel? Risken är att de som vuxna kommer få Hamas att framstå som en söndagsskola i jämförelse.

Men om fredligt motstånd ska bli ett gångbart alternativ måste journalister rapportera om det. Det är journalistiskt ansvar, inte helt olikt klimatfrågan, i den meningen att skeendet oftare är långsammare och tråkigare.

Journalistiken ska förstås vara konsekvensneutral. Det är en viktig del av opartiskheten. Men att systematiskt prioritera våldshandlingar framför fredliga protester är i sig en form av partiskhet, även om den är omedveten. Det är att gynna våldets logik.

Den tibetanska motståndsrörelsen har genom icke-våld försökt skapa förändring utan död och förstörelse. Har det verkligen ett mindre nyhetsvärde?I journalistiken säger man att "hund bet man" inte är en nyhet, det händer varje dag. "Man bet hund" är det däremot. Det är ju något utöver det vanliga. 

I en värld full av krig och terror tycker jag faktiskt att en 70 år lång fredlig kamp har ett enormt nyhetsvärde. Dalai Lamas orubbliga fredsbudskap mot en brutal fiende, är en man som biter en hund.

En sådan kamp förtjänar samma uppmärksamhet som rapporteringen kring militära och våldsamma handlingar. Ska vi journalister vara konsekvensneutrala – verkligen neutrala – måste vi inse att vår bevakning av våld tenderar att osynliggöra de fredliga krafterna. Det borde vi göra något åt.