Vissa menar att det är oseriöst att föregå en juridisk prövning, att begreppet folkmord inte kan användas efter eget huvud, att det kräver exakt precision.
Andra menar att Amnesty straffar ut sig, att organisationen blivit vänsterextrem, att den är för aktivistisk.
De mest hätska granskar styrelse och andra nivåer på jakt efter individer med misstänkt muslimsk aura.
De internationella domstolarna rör sig långsamt. Vi kommer till sist att få veta hur de ställer sig till anklagelserna om folkmord. Då är kriget över sedan länge. Då är handlingen fullbordad. Amnesty har inte tagit det här ur luften. Fler än 40 000 döda. Så många barn och kvinnor. Så omfattande fördrivning. Så avhumaniserande utspel från Israels ledande politiker.
Det är en desperat åtgärd när världen tycks vägra att lyssna.
Dessutom lutar man sig mot den egna dokumentation som man släppte i början av december.
Det är en desperat åtgärd när världen tycks vägra att lyssna.
Ytterligare en dimension av kritiken är att Amnestys kampanj skulle förvärra situationen för Sveriges judar. En som hävdar det är Gulan Avci (L). Man tycker att hon som medlem i Svenska kommittén mot antisemitism och som nationell samordnare mot utanförskap, skulle inse hur farligt det är att blanda samman det judiska communityt – på inget sätt homogent – med statens Israels gärningar. Ändå gör hon det. Till skillnad från Amnesty, som specifikt riktar sig mot Israel.
Den som läser in antisemitism, eller något subliminalt budskap om kollektiv skuldbeläggning, har alldeles tappat koncepten. Och bidrar själv till att koppla ihop judar med det som i domstol utreds som folkmord och i Amnestys kampanj konstateras vara det.
Farligt.
Jag framförde det till Avci. Skitsnack, svarade hon.
Avci vill att kampanjen ska tas bort. Javisst, en riksdagsledamot anser att det är rimligt att lägga sig i vilka budskap som får framföras i den lokala kollektivtrafiken. Och hon är inte ensam.
”Region Stockholms S-styre förbjuder gladeligen reklam för flyg och lagligt spel, men tycker det är okej att peka ut länder som folkmördare. Hyckleri. Amnesty-reklamen hör inte hemma i tunnelbanan. Ta ned den omedelbart.”
Så skriver regionrådet Kristoffer Tamsons (M) på X, och utvecklar sitt resonemang i Aftonbladet.
”Jag är den sista att vilja ha förbud mot reklamuttryck i kollektivtrafiken, men min gräns går här. Jag tycker inte att tunnelbanan ska bli en scen för reklam som riskerar uppfattas vara ett ställningstagande i en polariserad blodig konflikt och som kan skapa en försvårad konfliktsituation i Sverige”, säger han till tidningen.
Gränsen är dragen.
Reklam ska inte polarisera.
Reklam ska inte skapa konflikt.
En frätande spottloska rakt i ansiktet på hundratusentals resenärer.
Eftersom att Tamsons är förtjust i att stämpla andra med hyckleri, kan han ju pröva sin nya bortre gräns mot hur han hanterade att Sverigedemokraterna under senaste valrörelsen köpte sitt så kallade segertåg i tunnelbanan – för att genast i sociala medier döpa om det till återvandringståget.
Skapligt polariserande och sanslöst konfliktskapande.
En frätande spottloska rakt i ansiktet på hundratusentals resenärer.
Men då lät det så här från Tamsons:
”Reklam är en del av det urbana stadsrummet i den fria världen. När det gäller politisk reklam gör den kollektivtrafiken till en del av det demokratiska samhället. Så har vi haft det i decennier och det har det alltid funnit en bred politisk uppslutning kring”, sa han till Dagens Nyheter.
Konsekvent?
Nej, det är ju inte det.
SD:s tåg var urbant, fritt, demokratiskt.
Amnestys kampanj ska avlägnas med omedelbar verkan.
Tamsons bör fundera ett extra varv på vad som ligger bakom dessa böljande principer.
