Sedan stövlar den moderate riksdagsledamoten Lars Beckman in på scenen, subtil som en slåttermaskin, brutal som en bärsärk.
”Vad tycker du att dina skattepengar ska gå till? Till vänsterextrema eller till fler poliser?”
Vad är det frågan om?
Jag har tidigare påtalat att det är bekymmersamt att folkvalda ger sig på medier. Beckman själv är en återfallsförbrytare. Han har försökt med rätt oskyldiga ”vänstersmörja” och oerhört osmakliga ”plattform för antisemitism”. Men oftast är det just olika varianter av vänsterextremism som kastas ut till publiken på X, alltid utan förmåga att konkretisera och definitivt utan vilja att se vilka konsekvenserna blir av att politiker hetsar så maniskt mot specifika medier.
Saklig kritik är en sak, det här beteendet är något helt annat, något som avslöjar en brist i förståelsen av vad fria medier har för uppdrag och för funktion i en välfungerande demokrati.
Beckman är så klart en provokatör. Han älskar att jag skriver den här texten. Det är som att mata honom med sockerbitar. Men den som avfärdar honom som ett frifräsande, apart inslag i ett annars balanserat Moderaterna gör ett misstag.
Problemet är omfattande. Något som nyligen dokumenterades genom en rapport från Göteborgs universitet. Där framträder ett mönster av att riksdagsledamöter på högerkanten – speciellt från M och SD – kampanjar mot fria nyhetsmedier för att undergräva förtroende.
”Det är en politisk strategi”, sa Jesper Strömbäck, professor i journalistik, till Dagens ETC.
Diskussionen är principiell.
Varför är det viktigt för borgerliga politiker att stämpla Dagens ETC som något farligt? Hur kan Fredrik Kärrholm (M) återkommande anklaga tidningen för förtal utan att behöva ta ansvar för det? Vad får Moderaternas partisekreterare att inte ens svara mig när jag, som chefredaktör, söker dialog för att få veta hur partiet tänker kring att dess representanter så oblygt och riktat attackerar Dagens ETC, inklusive att uttryckligen önska sig att vi ska bli utan mediestöd och försvinna?
Till sist:
Vad säger det här om Moderaternas demokratiska kärna?
Jag delar på många sätt den analys som regeringens företrädare delade med sig av under Folk & Försvar. Sverige befinner sig i ett nytt säkerhetsläge. Risken för krig är större än på mycket länge. Det finns all anledning att mobilisera samhällets totala motståndskraft. Inte minst då vad gäller olika former av påverkansförsök, att främmande makt vill underminera vår kollektiva trygghet med Sveriges mest fundamentala och bärande institutioner.
Moderaterna gör själva denna analys. Men kan inte leva den. Alls.
Istället hackas det på medierna (public service är särskilt utsatt), universiteten beskylls för att vara radikaliserade vänsterfästen, civilsamhället motarbetas med slaktade anslag, invandrare kallas illojala, muslimer kallas femtekolonnare. Med mera.
Genom den här febriga polariseringen, en splittringsagenda, blir vi sårbara.
Sverige blottas.
Genom den här febriga polariseringen, en splittringsagenda, blir vi sårbara.
Samma politiker som talade mest allvarstyngt i Sälen, Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, underminerade själv nyligen det offentliga samtalets rimlighet och motståndskraft genom att ge spridning åt djupt kontroversiella, desinformerande högerradikaler.
Det känns inte ett dugg stabilt.
