”Alla kan bli vad som helst. Eller hur?”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu var det ingen slump att Kinberg Batra avbröt en lektion. Hon ville – med hjälp av generösa Rapport – uppmärksamma Sverigemötet som samlat 1 700 moderater från hela landet.
Där höll hon själv ett tal som inleddes med Fanny och Fatima. ”Två helt vanliga flickor”, men som växer upp på skugg- respektive solsidan av samhället. ”Fatima kanske i Rosengård, Fanny kanske i Limhamn.” Sverige glider isär, sa Kinberg Batra. Utanförskapet växer. Fanny går i en klass där nästan alla elever går vidare till gymnasiet. Fatima skulle däremot vara ett undantag om hon lämnar högstadiet med betyg i alla ämnen. Kinberg Batra fortsatte:
Båda föddes med samma livslust, nyfikenhet och glädje. Ändå är deras framtidsutsikter redan nu alldeles för olika… Ingen elev ska någonsin känna att deras egna ansträngningar inte styr deras framtid. Vi kommer aldrig acceptera en sådan verklighet. Ska varje människa kunna växa ska samhället riva hinder, inte skapa dem… Vi moderater kommer aldrig acceptera ett samhälle, en arbetsmarknad eller en skola som inte håller ihop. Vi kommer aldrig acceptera att samhället abdikerar från tryggheten och tilliten.
Det här kan tyckas häpnadsväckande. Kinberg Batra leder ett parti som under åtta år haft alla möjligheter att foga samman det som glider isär, att investera i just trygghet och tillit. Facit är att alliansen åstadkom motsatsen. Inte av en slump, inte på grund av ekonomisk kris – utan för att det blev summan av alliansens skattesänkande, välfärdsfientliga politik.
I sitt tal i Malmö lovade Kinberg Batra ”nolltolerans mot dåliga skolor”, att staten ska kunna ta över eller lägga ner skolor som är undermåliga, oavsett om de drivs av kommuner eller entreprenörer.
Sverige kan mer, sa hon.
Kinberg Batra är på väg att omformulera Moderaterna. Jag har dissekerat linjetalen hon hållit sedan hon tog över efter Fredrik Reinfeldt. Det på extrastämman 2015 tog avstamp mot ett idealiserat Sverige, med stålet och skogen och Astrid Lindgren och sega skidåkare. Landet där du ska vara beredd att arbeta hårt. Men där belöningen kommer med enorma möjligheter.
Jag vill leva i ett land där det spelar större roll vart du är på väg än var du kommer ifrån. Där människors framtid, drömmar och livsval inte avgörs och bestäms av vilka föräldrar, vilken bakgrund eller vilket kön du har. Där ingen ska behöva känna känslan av att delas in i fack beroende på sina yttre egenskaper…
Vi är här idag för att vi älskar Sverige. Vi tror på Sverige och på den kraft som finns hos alla människor som bor här. Då måste den kraften få komma fram hos just alla. Oavsett kön, var man kommer ifrån eller hur man valt att leva.
Det är vad frihet handlar om.
Kinberg Batra närmade sig redan då en egen föreställning om den svenska drömmen, uppenbart inspirerad av den amerikanska motsvarigheten. Vi älskar Sverige. Vi tror på Sverige. Du kan bli vad som helst. Du föds som ett oskrivet blad. Det ska inte finnas några begränsningar annat än dem du själv ger dig. Sverige kan mer.
Hon förädlar det Reinfeldt ofta återkom till. Behovet av att undanröja mentala hinder. Svenskarna måste vilja. Lösgöra sig ur kollektivet.
Allt börjar med skolan, sa Kinberg Batra på extrastämman.
En likvärdig skola som möter alla barns behov bygger på god kvalitet, rik mångfald och hög tillgänglighet. Det är endast så vi kan erbjuda varje elev en skola där de känner sig trygga och får stöd när de riskerar att halka efter.
En detalj är att den borgerliga regeringen lämnade efter sig en skola som försämrat resultaten och som blivit mer segregerad. Skollagen anger att samtliga barn – oberoende av var de bor och av sina sociala, ekonomiska förhållanden – ska ha samma förutsättningar att klara skolan. Så är det inte idag.
Men den svenska drömmen målades även upp över Almedalen då Kinberg Batra i somras höll sitt första tal där. Hon mindes sommarjobbet, en grillkiosk ”precis vid kanten av riksväg 57 i Sörmland”. Det var varmt, krävande kunder och alldeles underbart. ”På kvällarna värkte benen och hela kroppen luktade stekos.” Kinberg Batra upptäckte sin potential.
Vi vet att Sverige är fyllt av människor som har mer att ge. Som kan mer. Men som fortfarande inte lyckats få det där allra första jobbet. Det behöver vi ändra på. För då kan Sverige mer.
Det är individens dröm. Kinberg Batra vägrar konsekvent att lyfta k-ordet. Analysen blir därefter, som när hon ska förklara processen bakom att vissa lyckas i skolan medan andra passerar mot framtida utanförskap.
Det börjar med att det går trögt i skolan. Man hamnar i fel gäng. Man driver runt med kompisarna och börjar skolka. Betygen sjunker. Till slut är det fler underkända än godkända ämnen.
Klass. Hon kommer aldrig att säga det, ännu mindre erkänna att det omsluter individen, att politiken bara genom att utjämna skillnader mellan grupper kan skapa likvärdiga förutsättningar.
Den svenska drömmen, som den nu formuleras av Kinberg Batra – i hennes tal och i intensiv nedstigning hos elever – liknar den amerikanska varianten. Båda villkoras av att det ska finnas möjlighet till social, ekonomisk rörlighet. Om det saknas sådan möjlighet kan drömmen aldrig förverkligas. Om din bakgrund ändå avgör blir drömmen en lögn.
USA har snart genomskådat sin.
Den som föds fattig i USA har mycket liten chans att röra sig uppåt och göra mer privilegierade sällskap. Det finns forskning som bekräftar detta, bland annat från OECD. 70 procent av dem som föds i en fattig familj kommer aldrig att nå medelklass, och inte ens tio procent når högre än så vad gäller inkomst, rapporterade New Yorker häromåret. Det har inte blivit mycket sämre. Men det har heller inte blivit bättre. Drömmen har alltid varit en lögn.
Däremot har den sortens resa varit betydligt vanligare i mer jämlika välfärdsländer som Sverige, Finland, Danmark och Norge.
Idag? Ett exempel är att lågavlönade kvinnor har obefintlig rörlighet vad gäller inkomst, enligt ny statistik från SCB (mer om detta i tisdagens Dagens ETC).
Imorgon håller Kinberg Batra sitt sommartal. Hon kommer sedan att gå till val med sin svenska dröm. Den är retoriskt tacksam. Sikta mot stjärnorna. Men den är en olöslig ekvation. Jämlikhet gör att du kan bli vad du vill. Ojämlikhet begränsar dig.
Hur många fastnar om Moderaterna får fyra år till?
Hur många tvingas leva som de föds?
Det förtjänar barnen på Kryddgårdsskolan att få veta.