Men har jag egentligen den tiden?
Jag jobbar heltid, har ett krävande chefsjobb och jag har barn. När jag pressar in tid för sömnad också, nästan varje dag – är det verkligen hållbart? Samtidigt som jag har höjt ambitionen på klimatsmart matlagning, bakar allt bröd själv och så vidare…
Härom dagen fick jag ett tänkvärt mejl från en läsare, en ensamförsörjande 5-barnsmamma, apropå att vår tidning skriver allt mer om frågor som rör klimatomställning och tar upp positiva exempel. Vi hade besökt ett skolkök som jobbar metodiskt med matsvinnsfrågan, lagar mat från grunden, allt närodlat utifrån säsong. Läsaren skriver:
”Artikeln utgår från ett storkök där det finns flera personer anställda på heltid för att ta hand om maten. Så är det väldigt sällan hemma hos privatpersoner – oavsett storlek på hushåll – där problemet med matsvinn också är stort. Det vi ser är snarare helt enkelt effekten av att kvinnor inte ägnar lika mycket tid hemma åt obetalt hushållsarbete, såsom hushållning med råvaror med mera, som för bara ett par generationer sedan. Anledningen till det är ju ett markant ökat förvärvsarbetande utanför hemmet med dubbelarbete som följd…”
Här har vi något av en nyckelfråga för vår samtid. Vi måste förkorta den generella arbetstiden om vi ska ha tiden, lusten och orken att vara kreativa i allt från att reparera prylar till att hobbyodla och laga klimatsmart mat som kräver tid och engagemang. Har vi inte den tiden finns två risker: Vi stressar mer – eller ger upp, och tar de gamla vanliga genvägarna, de som ger fel ekologiskt fotavtryck.
I veckans reportage har jag rest till Falun. De har visserligen inte infört kortare arbetsvecka, men de gör något annat väldigt spännande. De kollektiviserar utsläppsminskningarna.
Genom en kommunal koldioxidbudget har de siffror på alla kommunens utsläpp, både från kommunorganisationen, företagen och hushållen. De har mätt, analyserat och fått fram tabeller på hur mycket som måste förändras, och hur snabbt, om kommunen ska göra sin del de utsläppsminskningar som krävs enligt Parisavtalet.
Du kan själv läsa texten om hur barnen i skolan får räkna ut matens koldioxidavtryck, hur begagnade möbler och prylar tas om hand, hur den som vill cykla vintertid får både hjälm och vinterdäck från kommunen och mycket annat.
För mig är det inspirerande. Inte minst mötet med moderatpolitikern i Falun som organiserar samåkning från byarna in till stadskärnan. ”Det funkar och är jättepopulärt!”
När jag bokade in intervjuer med kommunens stora partier, Centerpartiet som just tappat makten och Socialdemokraterna plus Moderaterna som nu tar över i en koalition, hade jag förväntat mig det ”vanliga” politikerkäbblet; att de skulle racka ner på och förlöjliga sina politiska motståndare.
Det fanns inte ett uns av detta här.
Temat för intervjun var hur Falun kan minska sina utsläpp och alla partier lyssnade på varandra. Jag fick intrycket av att de på ett respektfullt sätt försöker hjälpas åt. Det var något väldigt befriande att uppleva, inte minst när en moderatpolitiker över huvudtaget inte kritiserar en ambitiös klimatpolitik, utan i stället plockar fram konkreta förslag på vad som tillför.
Tänk dig om varje moderat i landet kunde plocka upp den stafettpinnen, tänk om Ulf Kristersson tog följande till sitt hjärta: Vi vet att utsläppen måste minska och vi vet att det måste gå snabbt – låt oss säga ja till alla bra förslag!
Hur kommer det sig att Falun jobbar så metodiskt med frågan och har tagit fram en koldioxidbudget? Det avgående centerpartistiska kommunalrådet förklarar att förslaget kom från Vänsterpartiet: ”Det var bra och då sa vi ja”. Heja Falun!
