Vi har alla skakats i grunden av det som skett, av Rysslands krigföring, som är så brutal och utstuderat depraverad att den inbegriper allt från barnarov till dömda mördare direkt från sina fängelseceller. Vi måste försöka förhålla oss till något som är ofattbart. Kanske är det därför som offentligheten har havererat. 

Som chefredaktör blev det snabbt uppenbart. Att publicera en debattartikel från någon som, säg, problematiserar Nato eller menar att krigets slut kommer genom förhandling och inte fler vapenleveranser… Då får man veta att man lever. Likadant om jag skulle publicera en debattartikel om att, säg, Sverige borde sända Jas-plan till Ukraina. Alla har väl vid det här laget sett vad som kastas runt i debatten, vilka tillmälen som plockas fram. Landsförrädare. Krigshetsare. Putinist. Femtekolonnare. Imperialist. ibland är utbrotten motiverade, oftast inte. 

Men ja, vi har skakats i grunden. Av det orättfärdiga som drabbar Ukraina. Av att det till terrorstat fullt utvecklade Ryssland måste anses utgöra ett hot mot hela sitt närområde. Jag är själv djupt tagen av det som nu händer. Jag upplever det som definierande. Med ett före och ett efter. Ödesmättat. 

Jag känner det inte minst när jag läser dagens tidning, vad alla dessa människor mitt i stormen har att säga mig. Och har rätt att kräva av mig. Alyona i Kiev, Julia i Moskva, Alina i Butja, Volodymyr vid fronten där wagneriterna håller kortare tid än ett par strumpor. 

Vi måste nog alla begrunda hur situationen har transformerat oss. Personligen tror jag att den gjort mig hårdare, mer kompromisslös. Nej, jag orkar inte med konspiratoriska utläggningar om att Ryssland provocerats till att ödelägga Ukraina. Nej, jag fördrar inte heller krigsberusade män, den sort som bagatelliserar kärnvapen, jublar när tvångsrekryterade ryska ynglingar kapas på mitten och mejlar att jag borde suga Putins… Och så vidare. 

Krig är antiintellektuellt, krig är död och utplånade nyanser. Om något hoppas jag att Dagens ETC ändå har kunnat erbjuda just nyanser. Alltid med detta självklara som utgångspunkt: 

Ryssland gör sig skyldigt till brott mot mänskligheten.

Ukraina förtjänar vår solidaritet, i tanke och i praktik.

Det är denna ledarsidas linje.

Dagens tidning är möjlig tack vare journalister från flera olika länder. De rapporterar från Ukraina men också från Ryssland, Frankrike, Polen, USA. Det finns en tanke bakom. Krig krymper världen, in i först alliansernas och sedan nationernas ensamhet. Men bara om vi låter det hända. 

För egen del anar jag inte bara en ny kompromisslös sida hos mig själv och andra, utan parallellt ny ödmjukhet, en vilja att ompröva och hitta samhörighet. Det bästa du kan göra är ofta att säga: Jag vet inte vad du behöver, berätta för mig, förklara för mig.

Idag kommer du märka att det finns så många som vill berätta, som vill förklara.

Det gäller bara att fråga.

”Hur många fler människor måste dö vid busshållplatser, i skolor, i höghus, i sina egna trädgårdar, på jobbet och i sängen, så att detta blir droppen för den civiliserade världen – och Ukraina får allt som behövs vad gäller vapen?” undrar ukrainska Alyona. 

”Under de här förhållandena, när Ukraina försvarar sig och Ryssland anfaller, då är det helt omöjligt. Det är som att försöka prata med en man som våldtar dig”, säger ukrainska Alona Liasheva om fredsförhandlingar.

”Rysslands befolkning är inte oskyldig. Den kanske inte väljer sitt styre i demokratiska val, men den väljer genom sin passivitet att låta Putin fortsätta. Sedan kan det finnas förklaringar, men ingenting ursäktar sveket mot våra ukrainska grannar. Det måste ha sitt pris”, säger ryska Julia.

Du behöver naturligtvis inte hålla med.

Men du gör klokt i att lyssna.

På många sätt är den handlingen, att göra sig mottaglig för andras åsikter och viljor, krigsmaskinens absoluta motsats.