BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Sjukvård är inget ord som känns behagligt i kroppen. Det beror på att det är i krislägen man söker sig dit eller hamnar där. Men det beror också på att ordet sjukvård, för att inte tala om ordet landsting, utlöser en svärm av ekonomiska siffror som vanligtvis handlar om underskott eller budgettrassel.

Och än värre: sjukvården och en växande del av välfärden har på historiskt kort tid förvandlats till en bransch, ett segment på marknaden. Stora vårdkoncerner reser sig skyhögt över oss och förfogar över allt större resurser för lobbyverksamhet.

Vi har fått ett välfärdskapital som säkerligen inte tänker ge sig förrän ett nytt privilegiesystem införts, där den som har höga inkomster får bättre vård än den som har låga. Privatiseringar av välfärden i kombination med en växande andel privata sjukförsäkringar pekar käpprätt åt det hållet.

Mot den utvecklingen måste vi argumentera rationellt, ekonomiskt och med jämlikheten som riktmärke.

Men jag menar att det också blir allt viktigare att tala om den offentliga sektorn i just existentiella termer. Den amerikanske moralfilosofen Michel J Sandels bok ”Vad som inte kan köpas för pengar” kom för några år sedan på svenska och jag menar att fler progressiva politiker borde läsa den.

Hans tes är att marknaden inte alls är neutral. Han menar att när en verksamhet hamnar på en marknad så förändras alla våra föreställningar om den i grunden – verksamheterna degraderas. Vi börjar koppla dem till frågor som: vad är billigast för mig? Vad tjänar just jag på det här? Hur mycket pengar gör sjukhuset på min sjukdom?

När en läkarbehandling blir en vara på en marknad inträffar något med vårt sätt att se på verksamheten. För det första är det ju inte patienten som är den verklige konsumenten i sjukvården – bryter jag benet är det inte jag som beställer den vård jag tror mig behöva, utan läkaren. Läkaren är konsumenten.

Men om marknadsprincipen börjar tränga in i sjukvården ökar risken för att läkaren gör sina bedömningar utifrån vad som är ekonomiskt mest lönsamt för koncernen eller sjukhuset hen arbetar på. Till slut smyger sig misstankarna på också hos patienten: kan jag lita på vad läkaren ordinerar?

Michael J Sandels menar att avgörande värden som har med liv och död att göra korrumperas när de blir föremål för penningtransaktioner på en marknad. Han berättar om amerikanska skolor som, i syfte att få fler elever att läsa böcker, betalat elever två dollar för varje bok de läser. Vad som då inträffar är att det inre motivet för att fördjupa sig i litteratur försvinner och ersätts av en yttre drivkraft, en muta kort sagt. Och den har kortvarig effekt.

Marknadsekonomi är alldeles lysande när det handlar om att köpa TV-apparater eller någon annan konsumtionsvara som inte har med de grundläggande mänskliga behoven att göra. Men sjukvård, eller äldreomsorg, eller skola, är paradexempel på verksamheter vars inre logik störs eller korrumperas när vinstmotiv tränger in.

Jag tror att de allra flesta faktiskt inser det där, och känner av det. Det är därför motståndet mot vinster i välfärden är så starkt över hela vänster-högerskalan, även i de borgerliga partierna. Att de inte förmår inse detta visar hur djupt den marknadsliberala hjärntvätten har gått.

Jag anklagar verkligen politikerna för att inte fatta vad de på lång sikt gör med idén om det gemensamma. Inget samhälle fungerar bra om det inte finns stora zoner som är helt fria från marknadstänkande.

När sjukvården i dag debatteras handlar det praktiskt taget om allt utom de existentiella känslor man får när man ligger där på en sjuksal, besöker en anhörig eller är med om en förlossning eller möter en unge på dagishämtningen som andtrutet berättar om något den lärt sig under dagen.

Faktum är att man får leta länge innan man i de politiska talens djungler hittar ord för vad en gemensam välfärd för alla faktiskt kan göra med människors syn på sig själva, varandra och hela samhället. Jonas Sjöstedts tal var ett undantag.

Vackrast har Olof Palme talat om det och det var faktiskt det sista han sade i riksdagen innan han blev mördad. Om en välfärdspolitik för alla där inte marknaden styr sa han följande nästan evangeliska ord:

”Den lyfter bort oron för mycket av det oväntade som kan inträffa och slå sönder våra liv och våra drömmar… Vi dras mot det ljusa och goda. Tid och ork frigörs att upptäcka andra människor… Trygga och befriade från rädslans och orons förlamning kan vi låta livslusten växa och sprida sig inom oss och från människa till människa.”