Det hon berättar om är våldtäkt, med detaljer av det slag att jag ber om läkarjournaler, eftersom det är så grovt, så förvridet. Kan det verkligen stämma? Jag får dessa journaler, översätter dem. Ja, allt är sant.

En specialist på gynekologi, särskilt rekonstruktion av skadade underliv, säger senare till mig att skador som Kristinas brukar man se hos kvinnor som kommer från konfliktzoner där sexualiserade attacker används för att terrorisera civila, typ Kongo-Kinshasa.

Kristina kommer att behöva avancerad kirurgi.

Därefter mycket lång rehabilitering.

Hon kan inte kontrollera sin tarm, allt rinner ur henne.

Hon vet inte om hon kommer att kunna skaffa barn.

Hon har bara fem tänder kvar.

Det är vad kravallsoldaterna gjorde mot henne.

Kristina vill berätta för Sverige, säger hon.

Sverige är EU, Sverige är i alla fall en möjlighet att väcka opinion som bryter den passivitet som inträdde efter obligatoriska fördömanden och beslut om sanktioner.

Hon vill berätta fastän det betyder att hon måste genomlida allt igen, varje minne, men hon gör det ändå, när hon är vaken och när hon sover. Då ser hon det slitna bordet de lade upp henne på. Först på mage, sedan på rygg. Då ser hon också deras ögon, över svarta masker, nollställda.

”Som om de stod och väntade på bussen”, beskriver Kristina.

Hon är en av många i Belarus som inte accepterar att Aleksandr Lukasjenko försöker stjäla valet (han har utropat sig till president). Hon tvekade aldrig, självklart skulle hon demonstrera, och hon slutade inte heller när det blev uppenbart att poliser och soldater fått order om att kväsa det fredliga upproret med alla till buds stående medel. Hon visste att hon kunde råka illa ut.

”Jag tänkte att det fanns en risk för att bli misshandlad”, säger Kristina, som måste tala långsamt för att göra sig förstådd.

Rösten förändras efter att 23 tänder krossats av att en batong körts in och ut genom munnen med full kraft.

Så blev hon gripen, inslängd med två kvinnliga vänner i en av Omons bepansrade fordon. Det satt redan andra där. Hon fick en örfil, andra sparkades. Ungefär vad hon hade väntat sig. Kristina var rädd, men det kändes tryggt att hon inte var ensam, hon var med demonstranter som såg och hörde.

Om något kändes det nästan som en ritual. Nu skulle de lära sig en läxa. Några timmar av trakasserier, sedan utsläppta på gatan, plåstra om eventuella sår, läka sina blåmärken, snart redo för nästa helg.

Så blev det inte.

Hennes vänner klarade sig, i den mening att de kunde gå därifrån själva. Kristina kollapsade strax utanför häktet med inre blödningar och med så svår smärta att hon aldrig upplevt något liknande.

Varför valde de ut henne?

Kristina har inget svar. Hon är ingen organisatör, inte engagerad i någon politisk grupp. Hon är som vem som helst. Kanske därför, säger hon. För om vem som helst kan råka ut för det här, måste alla ta med det i beräkningarna.

Kristina är övertygad om att soldaterna följde en plan.

”De var lugna när de hämtade mig i korridoren, lät mig byta några ord med mina väninnor. De höll mig bara lätt i armen när de förde mig till cellen. De var tysta men inte aggressiva. Jag trodde de skulle ställa frågor.”

Hon minns att cellen – eller förhörsrummet – var ungefär fem gånger fem meter, lysrör i taket, utan fönster.

I samma ögonblick som dörren stängts började de sin metodiska våldtäkt.

Anus, vagina, mun. De använde sina batonger. Hon trodde först att de skulle slå henne över ryggen, eller kanske på fötterna. Men de drog ner hennes byxor.

Hon skrek, hon vädjade. Hon räknade upp var hon är född, vad hon läst på universitetet, vilket fotbollslag hon gillar – allt hon kunde komma på för att hitta en gemensam nämnare med någon av männen.

De fortsatte, utan att säga något, inte heller till varandra.

”Jag trodde att jag skulle dö. Jag kände att det de gjorde mot mig skulle döda mig, att ingen kan överleva något sådant. De var som maskiner. Inte människor.”

Hon pendlade mellan medvetslöshet och att vara vaken.

Hon var vaken när soldaterna avslutade med tänderna. Hon såg dem ligga på golvet som vita fläckar i allt blod.

Kristina släpades ut från häktet. Hon försökte gå, föll ihop. Privatpersoner förde henne till sjukhus. Där opererades hon akut, fick blodtransfusioner. Hämtades sedan av sina föräldrar. Hos dem bor hon nu, till stor del sängliggande, bedövad av tunga smärtstillande.

Kristina heter inte Kristina.

”De kommer inte att kunna identifiera mig. Skulle jag vara den enda kvinna som våldtagits av Omon eller vanliga poliser? Knappast. De som gav sig på mig hade gjort det förut.”

Det förefaller sannolikt.

Human Rights Watch har dokumenterat systematisk misshandel och tortyr, även förekomsten av våldtäkt, något som både kvinnor och män hävdar att de hotats med och – i åtminstone ett fall – utsatts för.

”Det är fullständigt klarlagt att det inte har ägt rum en enda våldtäkt där en polis eller soldat varit inblandad”, lovar inrikesministeriet.

Kristina vet vad som är sant.

Nu är det liv hon hade förstört. Hon säger att hon vill göra allt i sin makt för att bidra till att diktatorn försvinner. Hon älskar Belarus. Hon kallar sig patriot. Men vill bort, så långt som möjligt från Lukasjenko, Minsk och cellen.

”Jag måste ta mig utomlands. Jag kan inte få den vård jag behöver här. Jag är rädd att de ska komma igen också.”

Hur vill hon avsluta sin text till Sverige?

”Hjälp oss bli av med en olaglig psykopat som våldtar sin egen befolkning.”