Polen är ett förgiftat land, fortsätter han. Antisemitism har sedan länge sipprat in i varje cell. Allt som krävs är något som förlöser. ”Polen väljer hatet”, säger Ludwik.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Paranoia? Det kan möjligen den tycka som fäster liten vikt vid att 60 000 polacker så sent som i lördags marscherade genom Warszawa.

Där trängdes ultrareligiösa konservativa med utpräglade fascister – och med representanter från regeringspartiet Lag och rättvisa. De gick under samförstånd med tända facklor. De skanderade allmänt obehagliga ramsor som ”Gud, ära, nation” och specifikt hetsande som ”Ett rent Polen, ett vitt Polen”.

Ludwik var på plats. Inte i den stora manifestationen, men i den betydligt mindre motdemonstrationen. Han hade rest till huvudstaden för att han inte hade kunnat förlåta sig själv om han inte gjort det.

Som så många av Polens judar, en spillra av de tre miljoner som levde i landet före Andra världskriget, kan han räkna upp fler släktingar som mördades i nazisternas utplåning än som faktiskt lyckades överleva åren av ockupation.

”Jag har ett ansvar både för de döda och för generationen som kommer efter mig”, säger Ludwik när jag intervjuar honom på onsdagen. Han har inte hunnit smälta sina intryck från Warszawa. För honom var det som att ställas inför ett höjt vapen, riktat mot honom.

Han såg högerextrema symboler från 1930-talet. Han såg banderollen hängd från en bro: ”Be för islams förintelse”. Han hörde hur de skrek om ”rent blod” och, ja, om att tvinga bort judarna från makten.

Idag finns cirka 10 000 bekännande judar i Polen, med totalt 38 miljoner invånare. ”Vad har vi för makt?”, säger Ludwik. ”Annat än att vi förbehåller oss rätten att existera.”

Manifestationen – formellt var syftet att fira Polens självständighet – uppvisade sådant kompakt ideologiskt mörker att Israel efteråt har protesterat. För döva öron. Polens inrikesminister Mariusz Blaszczak tycker att det var en ”underbar kväll”.

Ludwik fruktar för sitt liv. Ministern känner sig ”stolt” (även om han också medger att det kan ha förekommit ”sjuk nationalism”). Motstridiga reaktioner som hänger ihop.

I det bakåtsträvande Lag och rättvisa – som blev största parti i valet 2015 – har Polen fått en politisk kraft som vill montera ned demokratiska institutioner, kontrollera medier och propagandaoptimera kultur.

Just nu riktas deras avsky mot liberala krafter. Men till sist öppnas gångarna till det förflutna, misstänker Ludwik, inte minst mot bakgrund av att Lag och rättvisa redan börjat revidera sådant – utställningar, filmer, böcker – som kritiskt granskar Polens agerande gentemot sin judiska befolkning.

Förra året meddelade utbildningsminister Anna Zalewska att Polen inte längre tar ansvar för massakrerna i Jedwabne och Kielce. Där mördades polska judar av polska icke-judar. Men det har inte hänt, enligt Lag och rättvisa.

Förflutna brott mot mänskligheten behöver inte ligga längre än 70 år tillbaka för att lindas i glömska, varnar Maya Vinokour i israeliska tidningen Haaretz.

2005 svarade 51 procent att det framför allt var judar som dog i Auschwitz. När en liknande opinionsundersökning genomfördes 2015 hade andelen sjunkit till 33 procent. Samtidigt ansåg 47 procent att koncentrationslägret drabbade polacker – alltså inte judar – värst.

Ludwik är inte förvånad. Med kunskapen försvinner skulden. Om den någonsin fått fäste. Han berättar om hur hans släktingars gravstenar regelbundet välts omkull, eller bara dränks i urin efter stora fotbollsmatcher. Glåporden som kastas efter judar som kan identifieras som judar. Han orkar inte mer, säger han. Men han måste. Därför stod han i måndags med andra aktivister utanför rådhuset i Warszawa. Tillsammans skrek de: ”Polen, vakna! Fascismen kommer.”

Finns det inga positiva tecken? Jag frågar med exemplet att landets regering faktiskt vägrade släppa in amerikanske extremistledaren Richard Spencer (han skulle ha medverkat i fascistmarschen). ”Nej”, hävdar Ludwik. Han vet att hundratusentals polacker organiserat sig för att konfrontera regeringen, som tvingats backa i frågor som rör mediernas självbestämmande och kvinnors rätt till abort. Men han finner ingen tröst. Inte så snart efter att ha stått framför de 60 000. ”Några heilade”, säger han. ”Polisen grep bara motdemonstranter.”

Sådant är olycksbådande. Särskilt för en judisk polack som vet att vansinnet inte försvann med världskriget – nästan tre miljoner mördade – utan fortsatte med tusentals offer åren efter dess slut. Förövarna var då polacker, inte tyskar. Addera förföljelsen under kommunisttiden. Och nu Lag och rättvisa.

Det sker just nu i Polen en ”distinkt normalisering av antisemitism”, enligt European jewish congress. 37 procent hyser en negativ uppfattning om judar och 56 procent skulle inte acceptera att judar blev en del av den egna familjen, enligt en undersökning från universitetet i Warszawa (som också visar att 80 procent svarar att de aldrig träffat en jude). Det är en kraftig försämring jämfört med tidigare år. Speciellt när det kommer till yngre polacker.

Ludwik är plågsamt medveten om denna tendens. ”Europa har ett mörkt hjärta. Jag tror att vi fortfarande har chansen. Men i Polen … Så mycket hat. Kanske är det för sent.”