Jag älskar våra svenska gamla traditioner. Traditioner skapar en "vi-känsla". De bygger ett sammanhang att höra hemma i och en gemenskap som för oss samman. Men traditioner förändras precis hela tiden. De utvecklas i takt med människorna som utövar dem och kulturen de lever i. Det som var si för 50 år sedan är så i dag, men ofta tror vi i vår enfald att det "alltid har varit så". Kanske för att vi inte har levt tillräckligt länge för att se förändringarna? Jag vet inte. Jag har liksom alltid kollat på Kalle Anka på julafton och nu gör mina barn detsamma.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu har det precis varit Lucia, en av mina favorithögtider. En försmak av julen med en tydlig doft av hedendom. Så svenskt som det kan bli. Framför allt så älskar ju ungarna det. Att få klä ut sig, att få pyssla ihop anskrämliga grejer av gamla toapappersrullar som man som förälder älskar och hänger upp överallt helt oironiskt. De får baka pepparkakor och lussebullar på förskolan och sjunga välbekanta sånger och tända ljus och allt är så himla mysigt och fint.
Och det är ju så självklart att alla ungar (och alla andra som vill så klart) ska få ta del av allt det här mysiga utan en massa regler och krav. Borde man tycka i alla fall, men så är det ju inte alltid om man tänker på den årligt återkommande debatten om pojkar som Lucior. Och i år nådde den sin kulmen när en svart liten pojke hade mage att vara just ett barn i en högtid som vi firar, enligt egen utsago, främst för barnen. Jag ska inte skriva om honom dock, det har flera redan gjort men jag undrar hur något så oskyldigt och barnsligt kan väcka sådant brinnande hat och kränkthet hos gemene man. Men det kanske också är en svensk tradition?
Och utöver debatten om pojkar som Lucior eller huruvida rasifierade ska få vara med så finns det ett annat perspektiv som det talas mindre om.
Lucia har nämligen en jävligt trist eftersmak om man inte stirrar sig blind på allt det där mysiga. Nu menar jag egentligen inte förskole-Lucia, även om det börjar där, utan tänker mer på Lucia i skolor och allmänt, till exempel Skansens eller olika kommuners. Lucia är till stor del ett utseendefixerat jippo som cementerar ideal och normer och som utesluter alla som inte passar in. Varje år samma visa: Flickorna ska bedömas och värderas. Sättas upp till beskådan och så ska svenska folket rösta fram den som behagar mest. Med andra ord en (o)hederlig popularitetstävling som inte hör hemma i vare sig det offentliga rummet eller i skolmiljö. Oftast handlar det liksom bara om att rösta fram den snyggaste tjejen som sedan ska gå först i ett tåg och behaga – ett kutter-smycke som ibland inte ens sjunger. Och det går stick i stäv med budskapet vi egentligen ska förmedla till våra barn och ungdomar. Den biten kan vi skrota helt tycker jag.
Vi kan inte längre luta oss mot att Lucia är en trevlig familjetradition när den innehåller så många kvinnofientliga delar. Och när den nu dessutom har fått rasistiska undertoner där så kallade "Sverigevänner" till varje pris försvarar vita kvinnors rätt till kronan så tycker jag vi behöver kavla upp ärmarna och tänka nytt.
Jag älskar som sagt svenska högtider och inte minst julen och det som hör till, men vi måste rannsaka traditionerna och anpassa dem efter tiden som vi lever i. Och om vi ska tjata om just traditioner så är det ju så att de första Luciatågen utfördes av just män. Inte kvinnor. Inga kvinnor alls.
Inte ens Lucian.