Ja, vi gör ju det.

2019 ökade utsläppen av koldioxid.

Det finns en miljon orsaker till frustration om du önskar dig faktiska åtgärder snarare än loopande debatter som snurrar runt, runt, runt vad det egentligen handlar om: behovet av politiska beslut, frånvaron av sådana.

Kanske är det droppen.

Kanske är det att så många verkar falla offer, falla lagom bekvämt, för samma försvars- och förträngningsmekanismer.

Jag blir hur som helst provocerad av Lotta Grönings inställning till klimatkrisen.

Hon skriver på Facebook att hon stängde av Johan Rockströms vinterprogram eftersom hon inte orkade ”lyssna till elände”, och medierna har ”hoppat på undergångstrenden”, journalisterna tvingar på svenskarna ”skuld och skam” och ”ser till att vi absolut inte glömmer Greta”.

Dagens ETC får vara med på ett hörn. Gröning hävdar att vår satsning 800 dagar handlar om att räkna ner till ”det är kört”. Men nej, det är ingen domedagssklocka, utan anger helt enkelt den tid vi har på oss att börja vända utsläppsmängden. Allt enligt klimatforskarna knutna till FN.

”Ursäkta jag orkar inte”, fortsätter Gröning – och öppnar samtliga dammluckor. Miljöpartiet sprider ångest. Vindkraftverk skövlar skog. Städernas förtätning äter upp jordbruksmark. Eliten styr från Gamla stan.

Det här är en verklighetsbeskrivning som känns igen från hennes kolumner.

Samtidigt menar Gröning att hon ser bränderna i Australien, fiaskot i Madrid, skövlingen i Amazonas och upplever att hon är ”beredd att strida för miljön”, ”beredd att ta ansvar”. Men regeringen ska inte diktera hur. Och landsbygden måste respekteras. Och det måste finnas hopp så att inte unga inte ”hamnar på psyket”.

Det här med hopp utvecklar hon i ett kompletterande inlägg:

”Sluta skräm folk, uppmuntra istället till kamp och nytänkande för en bättre värld.”

Hon har förslag. Mer närodlat, mindre urbanisering. Utvecklingsoptimism. Och…

Nej, det var nog allt.

Gröning stänger av radion när fakta gör henne olustig.

Gröning tycker att exakt alla andra – politiker, medier, forskare, klimatrörelse – förhåller sig helt fel till klimatkrisen.

Hon blir trött.

Hon blir så in i helvete uppretad.

Gröning har levt hela sitt liv med privilegier som kommer ur den oreglerade, svällande fossila ekonomin. Boomergenerationen skjuter kostnaden framför sig. Igår, idag, imorgon. Hälften av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser har skett senaste 30 åren. Trots att vi visste. Så nu befinner vi oss här, bland förlorade möjligheter.

Om det är så att Gröning behöver vägledning – och det gör hon, desperat – kan hon alltid hämta den hos Greta Thunberg, som tidigare formulerade sitt budskap så här i Dagens ETC (6/9 2018):

”Behandla klimatkrisen som den akuta kris den är och ge oss en framtid.”

Det är ingen vädjan.

Det är en förebråelse.

Lyssna på forskarna.

Agera.

Om det är så att Gröning tycker att barnens krav känns som ett personligt påhopp – och det tycker hon – bör hon fundera på varför.

Att erkänna klimatkrisen.

Att påstå sig vilja ta ansvar.

Men sedan rasa över fler vindkraftverk och medveten journalistik…

Herregud.

Ta dig samman, människa!

Gröning är vuxen.

Gröning når ut till många.

Gröning har inga giltiga ursäkter.

Jag beklagar att hon inte kan finna minsta fragment av hopp i att miljontals organiserar sig världen över för att pressa fram radikal, rättvis omställning. Men det är inte heller den största utmaningen, hur vi ska väcka Gröning, tydligen beredd att strida, men aldrig riktigt tillräckligt för att kompensera för egen kränkthet.

Ett råd är att byta perspektiv.

Bort från sig själv.

Som amerikanska klimatjournalisten och -aktivisten Mary Annaïse Heglar twittrade:

”Min önskan för 2020 är att folk slutar fråga klimataktivister vad som ger oss hopp och istället börjar fråga: Hur kan jag hjälpa till?”