Jo, det finns förstås S-väljare som anser att Centerns motstånd mot SD är viktigare än något annat i denna värld, till exempel de nyliberala ”reformer” av arbetsförmedlingen eller införandet av marknadshyror som lär producera än mer livsfarligt missnöje bland dem som har det sämst.

Men jag tror att de andra S-väljarna är fler: De som ser social rättvisa och jämlik välfärd över hela landet som i längden viktigare.

Så vad göra? Jag har, egentligen sedan rätt länge, kommit fram till att svensk politik skulle må bra av att ett flertal partiledare helt enkelt avgick. Det är de partiledare som suttit så pass länge och fortfarande är fast i en förpandemisk värld, ofta med rötter långt ner i 90-talets doktrinära spartänkande och nyliberalism.

Annie Lööf är en sådan politiker. Jag uppskattar henne naturligtvis av många skäl, bland annat för att hon ofta är en balanserad röst och för att hon hyser sin djupa motvilja mot en SD-stödd borgerlig regering. Men Annie Lööf och de rådgivare och talespersoner hon omger sig med (i synnerhet Martin Ådahl) hör till det som i alla fall tidigare kallades för Stureplanscentern. Centern kapades under loppet av ett årtionde helt enkelt av timbroismen. Partiet gick från att vara ett folkrörelseparti med rötter i landsbygd och småorter till att bli en murbräcka för långtgående libertarianska idéer – till slut gick det så långt att Annie Lööf själv tvangs backa när ett idéprogram utvecklades som skrämde slag på partiets traditionella väljarkår.

Jag tror att om Annie Lööf, som suttit som partiledare i snart tio år, avgår så finns det hopp om att ett mindre nyliberalt Centerpartiet med åren åter skulle kunna frigöras. Visst, Centern skulle fortsatt vara ett borgerligt parti fullt av skogsägare som värnar äganderätten långt mer än biologisk mångfald och säkert till och med ett uttalat antisocialistiskt parti som Thorbjörn Fälldin en gång kallade det.

Men det skulle ge möjlighet för mer pragmatiska C-politiker och C-fotfolk runtom i landet att träda fram och färga partiet mer granskogsgrönt. De som fattar att skattesänkningar är svåra att genomföra om hela landet ska leva eller välfärden fungera. De som inser att privata utförare i arbetsmarknadspolitiken lätt lämnar de sämst ställda vind för våg. Och så vidare.

Svensk politik håller på att köra fast i det förflutnas tröga lera och det förflutna stavas doktrinär marknadsliberalism plus hela det åtstramningstänkande och marknadifieringstänkande som slog rot under 00-tal och 10-tal. Annie Lööf är en del av detta arv. Om hon lämnade partiledarposten skulle hennes parti ges en chans att reformera sig, tänka igenom saker och ting.

Men mina avgångskrav sträcker sig längre än så. Även Ulf Kristersson är exempelvis en del av det där gamla arvet. Men tyvärr också Stefan Löfven. Före pandemin vädrade jag åtskilliga gånger min ståndpunkt att det bästa för socialdemokratin vore att Stefan Löfven lämnade plats för en ny partiordförande. Det gjorde jag inte för att jag tycker att Stefan Löfven är en dålig ledare. Det är han inte. På sätt och vis är det makalöst att den mannen orkat med all turbulens sedan valsegern 2014 och fortfarande står på benen. Han har behållit sitt lugn i en situation som är politiskt mer instabil än någon gång sedan 1920-talet.

Det är inte det. Men: Jag tror att det vore katastrofalt med Stefan Löfven som partiledare för S under den valrörelse som inleds våren 2022. Han är ideologiskt ganska stum. Trots sina förtjänster saknar han förmåga att lyfta sitt parti retoriskt och idépolitiskt över den mittenpolitiska filosofi han bekänner sig så hårt till. Och jag tror att det under valrörelsen 2022 behövs ett rejält idépolitiskt lyft för arbetarrörelsen. En partiledning som vågar och förmår sjunga ut om sin kritik av allt från marknadsskolan till den växande ojämlikheten och kunna göra det utan att sitta fast i gamla hämmande överenskommelser.

Inte minst behöver svensk politik nu ta ett steg ut ur det galna kontrakts/avtalstänkande som Januariavtalet är ett uttryck för. Hur är det ens möjligt att politiska partier, som trots allt inte är några företag, ingår affärsliknande avtal som till punkt och pricka måste hållas – även när all samhällsverklighet i grunden förändrats? Det är absurt.

Jag ser det som ett uttryck för ett slags juridifiering av politiken (trots att avtalen givetvis saknar juridisk bärkraft) och för ett orimligt inflytande för affärsvärldens kontraktskrivande.

Två politiska block håller antagligen på att formas, även ett på den vänstra halvan, med Centerpartiets som en viktig del. Men halva Centerns fot, den högra, nyliberala, passar inte alls i den skon. Annie Lööfs avgång skulle kunna ge rymd och ljus åt svensk politik.