BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
När det grekiska vänsterpartiet Syriza kommer till makten i januari 2015 har de ett enda vallöfte: att bryta det förnedrande avtalet med trojkan. Ett halvår senare, efter att folket sagt ett överväldigande nej till avtalet i en folkomröstning, skriver Syriza ändå under. Vad hände?
Som nybliven finansminister har Varoufakis inte ens hunnit få inlogg till finansdepartementets wifi när trojkan hotar med att stänga ner Greklands banker. Syriza vill inte ha ett kaos så snart efter valvinsten och beslutar att förhandla om en tidsfrist. Det är då den utdragna kampen börjar.
Den börjar i något så till synes bagatellartat som ett ord. För att Grekland ska få en tidsfrist måste de skriva under ett papper. Trojkan vill ha med formuleringen ”vi står fast vid programmet.” Varoufakis kräver att föra in ”det omarbetade programmet”.
Förhandlingarna tar timmar, dagar och pågår in på nätterna. Till slut går Syriza med på formuleringen ”det uppdaterade programmet” och tänker: äh, uppdaterat kan ju betyda vad som helst, vi tar den viktiga striden senare.
De har förlorat sin första strid, och fler ska komma. Varoufakis inser snart att trojkan infiltrerat den egna administrationen. Hans assistent visar sig arbeta för dubbla lönekonton.
Bankchefen för Greklands centralbank, Stournaras, är också en av dem. Han tillsattes av den förra högerregeringen och hjälper trojkan genom att precis före alla viktiga politiska beslut varna för bankrusning – vilket som alla vet leder till en bankrusning.
Då Varoufakis försöker dela ut sina egna förslag på Eurogruppens möten får han höra: ”Det är förbjudet att dela ut papper här.” Hela tiden får han dokument som ska skrivas under och när han ifrågasätter får han svaret att tiden för att ändra gick ut i går. Viktiga mejl ”försvinner”. Så banala grepp använder Europas finanseliter!
En annan taktik som trojkans representanter använder för att psyka Varoufakis är att träffas enskilt med honom precis före ett stort Eurogruppsmöte. Där säger IMF-chefen Christine Lagarde att hon nu också vill ha skuldnedskrivning.
Varoufakis blir lättad och filar på ett uttalande. När sedan mötet börjar är detta samtal som bortblåst och Lagarde talar om att Grekland måste stå fast vid tidigare avtal. Varoufakis får förvirrad hålla sitt planerade anförande ändå.
Söndra och härska är en annan klassiker. Angela Merkel ber Tsipras om ett enskilt möte och föreslår att de två kan komma överens ensamma, utan Varoufakis. Snart vet ingen vad den andre beslutat och de börjar misstro varann.
Varoufakis säljer ut Piraeus-hamnen till Kina mot löfte att de snabbt köper grekiska statsobligationer för flera miljarder. Men Kina backar efter hot från EU. ”Någon har ringt Peking från Berlin och sagt: Håll er borta från grekerna tills vi är färdiga med dem. Ledsen...”
Tiden för att betala tillbaka ett jättelån till IMF går snart ut. Varoufakis signalerar att de inte kan betala. Då får han ett samtal från sin centralbank: ”Vi har hittat 16 miljarder här i ett bortglömt konto.”
Det visar sig att IMF satt in pengar och på detta sätt betalar sig själv. Skulden var aldrig poängen, utan att hålla Grekland flytande med konstgjord andning och därigenom rädda EU:s största banker och genomföra en chockdoktrin i landet.
Då våren kommer börjar Tsipras låta uppgiven. Varoufakis vill gå till strid och utlösa hotet om Grexit, men Tsipras svarar: ”Det är inte läge att irritera Merkel nu. Vi måste visa samarbetsvilja, man måste ge och ta.”
Och så skriver han med ett penndrag under att Grekland förbinder sig till ett budgetöverskott på omöjliga 3,5 procent. ”Vad fick du i utbyte för det?” säger Varoufakis. ”Åh, de har lovat att ta upp frågan om skuldlättnader.” Ett löfte som aldrig hörs av mer.
När 61 procent av det grekiska folket röstat nej och hurrar på gatorna är Varoufakis den enda av Syrizas ministrar som jublar. Han säger: ”Nu utlöser vi Plan X!” Han får bara undvikande blickar och skamsna böjda ryggar till svar.
De andra har redan gett upp. På ett halvår har trojkan lyckats demoralisera och infiltrera hela Syrizas ledarskap, som var märkbart illa förberedda för kampen.
Deras största fel, Varoufakis inkluderad, är att de trodde sig kunna övertyga trojkan med trevlighet och argument. Varför fanns ingen erfaren facklig representant med som kan maktens trick?
Fackliga rävar vet att det inte är samarbetsvilja utan strejkhot som ger de bästa resultaten i förhandlingar. För hur mycket trixande och fusk av detta slag förekommer inte i alla förhandlingar, mellan parter, mellan länder, inom geopolitik och i rättssalar?
Lärdomen av Syrizas kapitulation är att det inte räcker att ha rätt – man måste kunna driva igenom sin ståndpunkt. Och som straff för att de ens försökte göra uppror, fick Grekland det värsta avtalet av alla tidigare.
