Nu är ämnet på tapeten igen efter en rad avslöjanden om hur visselblåsare behandlats och om hur kränkningar på arbetsplatser kunnat fortgå för att arbetsgivare inte gjort någonting och de anställda inte vågat säga något. Åter igen ställs krav och krävs skärpning, bot och bättring. Medier rapporterar och politiker dundrar ut ”hårdare straff” i samma takt. Men ärligt talat - det är inte ens någon som åkt dit ordentligt för att ha utsatt en anställd för bestraffningar efter att denne larmat, visselblåst, kritiserat eller kalla det vad man vill. Att kräva hårdare straff för sådant som i princip ingen döms för känns i regel inte som en särskilt träffsäker åtgärd.

Det svårt att inte undra hur det kan komma sig att de flesta känner någon som drabbats av eller befunnit sig i en så dysfunktionell arbetsmiljö och arbetsplatskultur att man inte vågat yttra sig fritt – samtidigt som ingen arbetsgivare medger att man har problem med detsamma. Inte ens från arbetsplatser som uppmärksammats särskilt för att ha sparkat, omplacerat, knäckt, krossat eller drivit människor till ohälsa och i värsta fall självmord kommer några självrannsakande och insiktsfulla resonemang. – Ja, det är uppenbart så att vi har problem och har gjort fel här, sade ingen arbetsgivare någonstans, men alla och envar bedyrar att man absolut frågan på allvar.

I Sverige lyder de flesta anställda i den privata sektorn under lojalitetsplikt mot sina arbetsgivare. Lojalitetsklausuler är vanliga i anställningsavtal och kollektivavtal och arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden slagit fast vad nämnda plikt betyder: ”den grundläggande synpunkten är att arbetstagaren inte får skada arbetsgivaren”. Plikten är långtgående. När den anställde går hem från jobbet må arbetsdagen vara slut, men lojaliteten ska upprätthållas även i det privata.

För anställda i offentlig sektor och inom staten är det annorlunda. Där finns i teorin inte krav på lojalitetsplikt på samma sätt som i privata verksamheter, men praktiken kan vara en annan. Meddelarfrihet och grundlagsskyddad yttrandefrihet, skydd av visselblåsarlagstiftning och i vissa fall mer eller mindre uttalat ansvar att larma om missförhållanden lägger förvisso en mycket bra grund för motsatsen till tystnadskultur. Tills någon faktiskt larmar. Då spelar det mindre roll på vilken del av arbetsmarknaden man befinner sig. Konsekvenserna för dem som gjort sig obekväma har visat sig vara ungefär samma och lika illa oavsett.

I slutet av året ska den nya och skärpta visselblåsarlagen träda i kraft efter EU-direktivs-tvång. Den rättar till en del brister som den nu gällande lagen har. Den nya lagen omfattar fler och tvingar fler att inrätta system för visselblåsning. Anställdas rätt att larma om allvarliga missförhållanden blir istället rätt att larma om missförhållanden. En liten förändring i ord men en stor förändring i rätt. Arbetsgivare och näringsliv har, precis som man gjorde då dagens lag skulle införas protesterat och varnat för att anställda Sverige över skulle börja larma som om det inte fanns någon morgondag. Helt ologiskt egentligen, eftersom knappt en enda arbetsgivare menar att man ens har några missförhållanden som någon över huvud taget skulle kunna behöva larma om.

För alla som står, stått eller någon gång kommer att stå i valet och kvalet kring att stå upp för vad som känns rätt finns en värdefull, om än utopisk, insikt att ha med sig. Lojal är den som yttrar sig. Illojala är alla som bidrar till det helvete som sedan följer.