Det är många som rasar mot förslaget – det blir för dyrt, för krångligt. Det är i sig inget att invända mot, att det är krångligt med skatt. Som innehavare av en F-skattsedel kan jag hålla med om att det kan vara lite svårt att förstå. Men det går alltid att ringa Skatteverket och fråga vad som gäller, även om det ibland är med skammens rodnad jag inser att mina frågor är ganska dumma. 

Jag är således ingen expert på skatteregler, men det intressanta med den kritik som för-slaget får utstå går långt utöver regleringar på skatt i sig. Det handlar om det paradoxala i näringslivets starka tro på entreprenören och entreprenörskapet å ena sidan och det väldigt dåliga självförtroendet å andra sidan.  

I ekonomisk teori gäller förhållandet kalkylerad risk kontra förväntad avkastning. Den som väljer att investera eller starta företag gör ofta detta utifrån förväntningar, vilket gör att det alltid finns en risk för att dessa inte kan infrias. En av de främsta förespråkarna för entreprenören var ekonomen Joseph Schumpeter, som hävdade att det var just denna som skapade tillväxt genom sin förmåga att upptäcka nya möjligheter, som vågade ta risker. 

Entreprenörskap förknippas ofta just med kreativitet och förmåga att ta risker. Man är helt enkelt våghalsig, för att inte säga modig. Entreprenören är näringslivets posterboy, som den raka motsatsen till monopolkapitalisten som sitter med sin pengasäck. Entreprenören är kreativ, idérik och arbetar hårt. Men samtidigt verkar samma entreprenör få det svårt att klara sig, när staten kommer och lägger sig i. 

Det är framför allt på Svenskt näringslivs egna hemsida man kan ta del av indignationen mot detta nya skatteförslag. Många är de företagare som rasar. Det är framför allt svårigheten att över huvud taget starta ett nytt företag som lyfts fram. Det skrivs lyckliga historier om hur människor med ”ihopsparade pengar” som vågade satsa och nu har företag som ”skapar jobb”, det vill säga anställer andra människor för att de ska utföra arbete åt företaget. Den risktagande själv har burit kostnaden och minusresultatet till en början. Men de regler som föreslås tvingar företagaren från det företagarfientliga klimat som kommer att råda i Sverige. Förslaget är ”farligt”, ”en käftsmäll”. En företagare skriver att ”den vänsterpolitik som bedrivs i dag får mig att se 70-talet, där man spottade på företagare.”

Ett dåligt självförtroende å ena sidan, eftersom man inte klarar av denna dödsstöt mot den fria företagarandan. Å andra sidan det självgoda i att hävda att man inte bara är tillväxtens utan själva samhällets motor. Man kan således kritisera staten och reglerna när det handlar om att begränsa vinster, men man kan låta bli att tala om de bidrag och understöd som kommer samma näringsliv till godo. Men det skulle naturligtvis vara Svenskt näringsliv främmande att hävda att de agerar utifrån sitt klassintresse. Nej, de vill vad som är bäst för Sverige. Utan tillväxten från företagen är vi körda. Men låt oss för ett stilla ögonblick betänka vilka det är som faktiskt tar störst risk i det nuvarande ekonomiska systemet. Risken som går utöver att förlora ett sparkapital, utan att förlora ett arbete och därmed stå helt utan inkomst. 

Det som gör hela företagarretoriken så dubbel är att hävda att man som företagare tar den största risken och därmed ska få mest, mer än de som arbetar, samtidigt som själva risken i sig ska minimeras så mycket som möjligt. Men inte kan man kritisera dem för att agera på ett förutsägbart sätt i ett samhälle där olika intressen står emot varandra. Mellan de som lönearbetar, mellan de som äger kapital, mellan företag och samhälle. För den utomstående kan det dock vara värt att minnas att argumenten om det som ska vara i det allmännas bästa egentligen handlar om vad som kan generera mest vinst.