Det socialdemokratiska partiet är ett demokratiskt socialistiskt parti, men inte bara. Minst lika viktig är folkrörelsen som både idé och verktyg. Övertygelsen om att när människor sluter sig samman är det den starkaste förändringskraften. Att en socialdemokratisk statsminister prioriterar att möta människor långt från makten är alltså inget PR-jippo. Det är hens uppgift.
Socialdemokratin är som bäst när den har rötterna djupt förankrade i människors vilja till förbättring och ett tydligt fokus på att steg för steg öka jämlikheten och stärka friheten. Då kan en med tydlighet gå in i samarbeten och kompromisser med både politiska motståndare och näringslivet. Så klart vinner en inte allt i varje förhandling, men det blir saker gjorda och samhällsbygget går framåt.
Då kan det byggas ut barnomsorg trots motstånd från de som vill bevara eller återskapa ett hemmafrusystem. Då kan löntagarnas rätt till schysta villkor förbättras även om de som köper arbetskraft högröstat protesterar. Då kan bostäder byggas i en takt så att grunden för en galen marknad om människors hem rämnar.
Det är faktiskt inte svårare än så: finnas i människors vardag, synliggöra en idé om en bättre framtid och på så sätt få förtroende att genomföra förändringar. Det är just denna kombination som gjort att Socialdemokraterna inte varit som vilket annat parti som helst. Jag tillhör de som är stolt över just detta. Jag vill få saker gjorda och har alltid föredragit en ganska okej kompromiss före en snygg reservation.
Men om det nu inte är svårare än så, varför harvar S runt kring 30 procent i opinionen och ger ett närmast räddhågset intryck inför större reformer som skulle ändra maktbalansen eller kraftigt öka den ekonomiska omfördelningen? Så klart kan en peka på det parlamentariska läget där regeringen även med stöd av Vänsterpartiet är minoritet. Eller på en borgerlighet som desperat försöker få liv i det gamla alliansprojektet och därför är ointresserade av samarbete.
Även SD:s intåg i riksdagen spelar roll då det starkt förskjuter parlamentet till höger. Allt detta försvårar för en socialdemokratiskt ledd regering att driva socialdemokratisk politik, men det utgör inte något absolut stopp. Det är ingen räkmacka att leda ett land i en progressiv riktning utifrån dessa förutsättningar, men långt ifrån omöjligt. Det kräver bara mer. Det kräver att socialdemokratin blir sitt bästa.
Socialdemokratin har en idé om ett samhälle baserat på jämlikhet, frihet och solidaritet, men det får inte stanna vid fina ord och högtidstal. För att det ska spela någon som helst roll måste en visa att en är beredd att ta strid. Det kan handla om en mer stringent hållning i frågan om stopp för läckage av gemensamma pengar ur välfärden genom vinster till privata välfärdskoncerner. Eller avskaffa det bidrag som du bara kan få om du redan har pengar att betala med som skatteavdraget för hushållsnära tjänster är. Eller återupprätta en enhetlig inkomstskatt genom att avskaffa det enormt dyra och orättvisa så kallade jobbskatteavdraget.
En tydlig vision, en plan för reformer som leder dit och en rakryggad vilja att ta strid för det en tror på. Då går det att samla människor och skapa engagemang. Detta är socialdemokratin när den är som bäst. Så som spelbordet ser ut krävs så klart kompromisser för att få igenom sin politik. Då är det ju en himla tur att socialdemokratin är duktig på just det. Och den som kompromissar utifrån en styrkeposition är mer relevant och har betydligt lättare att nå framgång. Och framgångar i reformer för ökad jämlikhet, det behöver Sverige.
I morgon åker Stefan Löfven till Arjeplog. Bra. En statsminister har inga problem att få sin kalender fylld, att han prioriterar att möta människor på platser långt från makten är bra. Riktigt bra. Nu är det dags att räta på ryggen och ta några hårda politiska fajter. Det skulle både Sverige och det socialdemokratiska partiet må bra av.
