Stefan Löfven såg både trött och allvarstyngd ut när han meddelade sin avgång på måndagsmorgonen och öppnade för talmansrundor. Det är inte svårt att förstå att han såg en aning sliten ut. Ingen statsminister har haft en så tilltrasslad tid vid makten; man får gå tillbaka till 1920-talet i svensk politik för att hitta något liknande. I den meningen är det svårt att inte känna sympati för den börda en statsman kan ha i en era av oklara majoriteter.
Trots det kunde jag inte låta bli att reta mig ganska ordentligt på Löfvens ord under presskonferensen. Han valde att än en gång, och nu kanske än starkare än tidigare, uttrycka sin bitterhet och ilska över Vänsterpartiets agerande. Jag menar att Löfven föll offer för sin bitterhet när han menade att Vänsterpartiet ”lierat sig med de högerextrema”. Det är helt enkelt inte rimligt att påstå något sådant.
Eländet har ju hela tiden, i mer än två års tid, varit att varken Stefan Löfven eller någon annan av Januaripartiernas ledare, tagit Vänsterpartiets röda linjer på allvar. Löfven har inte vårdat det underlag som gjorde hans regering möjlig och det är svårt att förstå denna försummelse. Att han väljer att bränna broar till det parti som borde vara den mest naturliga samarbetspartnern för socialdemokratin är illavarslande inför framtiden och redan inför en eventuell budget till hösten. Särskilt som den fråga som utlöste regeringskrisen, den fria prissättning på nybyggda bostäder som riskerar att inleda ett veritabelt systemskifte i riktning mot marknadshyror på bostadsmarknaden, borde vara en hjärtefråga för ett parti som kallar sig ett arbetarparti. Hyresgäster bör alltid vara det som arbetarrörelsen värnar mest om.
Det är uppenbart att Löfven och hela S-ledningen närapå förblindats av den framgång man tyckte sig nå när man fick till ett samarbete med Centerpartiet och för evigt bröt sönder Alliansen. Det samarbetet verkar faktiskt värderas högre i S-ledningen än varje idépolitiskt ställningstagande.
Var det då rätt beslut av Löfven att föredra ovissa talmansrundor istället för ett lika ovisst extraval? Jag vet inte, ingen vet. Men jag lutar mot att det kan ha varit ett misstag.
Visserligen är det nog verkligen så att vanligt folk tycker det är både jobbigt och svårsmält med ett extraval i höst. Men ett extraval betyder trots allt extra demokrati. I en tilltrasslad era, i den parlamentariska oredans tid, byggs spänningar upp i varje tänkbart regeringsalternativ. Ett extraval är då ett sätt att lösa ut dessa spänningar och ett verktyg som finns i demokratin, även om valdeltagandet med all sannolikhet skulle bli lägre. Nu kan talmansrundorna ändå förstås sluta i ett extraval, det är inte alls uteslutet. Men jag tror att en extravalrörelse hade kunnat bli ovanligt levande när frågan om marknadshyror kommit upp på dagordningen och därmed kanske andra likartade frågor som rör den fortgående nyliberaliseringen av det svenska samhället.
Sverige är idag ett högerland. Det är på många sätt, inte minst i frågan om skolmarknaden och det växande antalet miljardärer, ett extremt land. I en extravalrörelse hade sådana frågor kunnat komma upp till ytan. Sverige skulle behöva det. Att sådana frågor intensivt diskuteras är att ha Sveriges bästa för ögonen.
För övrigt menar jag att de fyraåriga mandatperioder vi har är för långa. De infördes under nittiotalskrisen och motiverades med att långa mandatperioder – fyra år istället för tre – gör det lättare att genomföra impopulära politiska förändringar (läs: försämringar och åtstramningar för vanliga löntagare). Treåriga mandatperioder anser jag både är mer knuta till folkviljan och passar bättre i de röriga tider vi har.
Nej, jag ska inte spekulera i hur talmansrundorna kommer att avlöpa, förutom att de den här gången definitivt kommer att gå betydligt snabbare än förra gången. Utgången är emellertid helt oviss. Slumpen kan avgöra utfallet. Skulle det bli en moderatledd regering med stöd av Sverigedemokraterna kommer den hursomhelst inte hinna med särskilt mycket före valet 2022. Och kanske kommer en och annan då äntligen att visualisera det förskräckande faktum att Sverigedemokraterna då får reellt inflytande över en regering som står längre till höger än vad vi sett sedan demokratins genombrott.
Inför den tanken ryser jag av obehag. Och även många borgerliga väljare kommer också att göra det. Det kan få stor betydelse inför valet 2022.
