Det är inte ens ett halvår kvar till val när Socialdemokraterna flockas på Norra bantorget i Stockholm för att fira första maj. Själv är jag där för att visa upp Dagens ETC – och för att prata med segervissa socialdemokrater. ”Sista gången som opposition!” säger en veteran. ”Jag har varit socialdemokrat i 40 år. Det känns om en partiledare når ut till folket.” Den här attityden har jag inte märkt av sedan 2006, före förlusten. Mer än tapper stretsamhet, mer än förtröstan att någon gång måste det väl vända. Ett självförtroende som lyft sig. Och samtidigt bryter solen fram, som en meteorologisk förlängning av ett gynnsamt opinionsläge.

Det går bra nu, för Socialdemokraterna, för samtliga partier som inte varit involverade i alliansens nedrustning av Sverige.

2014 är rödgrön majoritet ett högst tänkbart utfall.

Jag blir förvånad om Sverige inte får en ny regering i höst. Alliansen förlorar och försvinner, oavsett om dess partier klarar spärren eller inte. Det handlar mindre om opinionens obönhörliga kantring än om det faktum att Moderaterna – med sina småsyskon – hittills inte har lyckats kommunicera något visionärt, bara att den som sitter i regering klarar av att sitta i regering en gång till.

Men hur kommer en ny regering att se ut?

Vilka partier, vilka idéer?

Vilken framtid?

Alliansens företrädare hotar med rödgrön röra. Socialdemokraterna borde rycka på axlarna: Tack för er synpunkt, här är vårt CV, vi regerade landet under större delen av 1900-talet. Men borgerligheten envisas, inför det stundande nederlaget blir svaret att avpolitisera politiken. Istället för ideologi, istället för att berätta vad Sverige ska vara: förtroende, förvaltning, duglighet – bästa byråkraten – blir borgerlighetens svar att avpolitisera politiken.

Regeringen ger oss postpolitik.

Socialdemokraterna? Partiet har en enorm chans att förlita sig till just politik, till att väljarna – i all sin besvikelse – vill ha visioner att tro på, en framtid att hoppas på. Men trots förutsättningarna lirkar sig borgerlighetens desperat utslängda krok ändå in i arbetarrörelsens mungipa.

Stefan Löfven vill inte bygga koalition innan valet är över, han vill få mandat för en socialdemokratisk politik. Det kan jag respektera. Demokratin har inget att vinna på cementerad blockpolitik. Jag kan också förstå att partiets ledarskikt är traumatiserat efter den gemensamma valplattformen som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet prövade 2010. (Även om jag är tveksam till den socialdemokratiska haverikommissionens slutsats, att det bångstyriga Vänsterpartiet var länken som brast.)

Hittills har jag inte haft behov av att höra Löfven redogöra för regeringsalternativ, kanske naivt, men det är för att jag har antagit att det till sist kommer att falla sig naturligt. Miljöpartiet. Vänsterpartiet, trots friktion – vinster i välfärden... – och kronisk status: it’s complicated.

Jag har ändrat mig. Jag vill veta.

Vänsterpartiet?

Eller blir det Folkpartiet och/eller Centerpartiet?

I den krispiga våren på Norra bantorget är Löfven inte en ideologiskt sval förvaltare. Han agiterar, han planerar en ”solidarisk era” och han anklagar ”högern” för att ha svikit. Har kroken ändå satt sig?

När jag intervjuade Löfven strax före årsskiftet viftade han bort all eventuell oro:

– Det är uppenbart var vi står, sa han.

Sedan dess har mycket hänt. Oppositionen distanserar regeringen, och ur borgerlighetens alla lager – inte minst ledarsidorna – drivs nu kampanj mot minoritetsregering i allmänhet och rödgrön sådan i synnerhet.

Det jag verkligen inte kan förstå är att borgerligheten slipper hålla reven ensam. När väntade namn förespråkar blocköverskridande majoritetsregering ”vars besked man kan lita på” (Bengt Westerberg i Dagens Industri), menar TCO:s Eva Nordmark att en ”regering måste kunna regera”, och LO:s Karl-Petter Thorwaldsson inskärper att Löfven har ett ”stort handlingsutrymme” att formera ett parlamentariskt stöd i riksdagen.

Säg att Socialdemokraterna söker sig till Folkpartiet eller Centerpartiet. Säg att Vänsterpartiet exkluderas. Vad skulle det berätta om Socialdemokraterna? Om man väljer bort ett parti som delas grundläggande värderingar kring jämlikhet för att istället göra parlamentarisk kompromiss med partier som ägnat två mandatperioder åt att försämra bland annat jämlikhet.

Han är kung denna första maj, Löfven. Han kliver upp på scenen och visst vet han att han är Sveriges näste statsminister. Han kan välja en rödblå koalition. Han kan annars bilda en rödgrön regering med ambition att lyfta Sverige ur den medmänskliga kris som alliansen orsakat.

Regeringsbildningen i höst kan bli en mardröm. Av det kan man dra flera slutsatser. ”Om man enbart skulle se till landets intressen vid en regeringsbildning är en M-S-regering att föredra”, skriver PM Nilsson i Dagens Industri. Till sist handlar det om vad politiken ska vara.

Jag blickar ut över plakaten på torget, ett sticker ut. Det är uppmanande. Två ord mot vit bakgrund, två ord som påminner Löfven om att det han sysslar med har en botten, och den kanske är stabil men bär inte vad som helst.

”Genomför partiprogrammet”, står det.