Man tog bort avdragsrätten för fackmedlemskap. Lade ner arbetslivsforskningen. Införde sparbeting på Arbetsmiljöverket så att antalet inspektörer minskade från drygt 120 under ILO:s minimirekommendation till blott hälften av den.

Arbetslinjen hade stakats ut för Sverige.

De omtalade trösklarna på arbetsmarknaden blev till diken. Däremot lyckades inte borgerligheten – då – begränsa den i Sverige väldigt grundläggande strejkrätten, eller försämra de nästan mytomspunna turordningsreglerna i las.

Det blev som bekant regeringsskifte. Glädjetårögda socialdemokrater yrade lyriskt om sin ”svetsare som statsminister”. En statsminister med facklig bakgrund, en van förhandlare. Men sedan då? Under den här regeringens tid har gränserna mellan socialdemokrater, liberaler och centerpartister – och i många fall moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater – i princip suddats ut.

Det politiska spelet idag går ut på att kompromissa till vilket pris som helst med alla som står till höger om Vänsterpartiet, som råkar vara det enda parti som driver alla frågor som LO driver.

Är det någon som ens vet vad det socialdemokratiska partiet själva står för idag?

För all del, avdragsrätten för fackföreningsrätten kom tillbaka. Men den försvann lika fort. Arbetslöshetsavgiften, den så kallade straffavgiften, har avskaffats och arbetsmiljöinspektörer är det lika ont om nu som under Alliansen. Arbetslinjen löper på med i väsentliga delar oförändrat förakt mot arbetare.

Med sossarna i spetsen fick vi en historisk försämring av strejkrätten i Sverige. Regeringen tillsatte en utredning som skulle föreslå begränsningar och hotade fackföreningsrörelsen att själva komma överens med näringslivet för att föregå dem. Den överenskommelse som tvingades fram från parterna var en ren seger för näringslivet. Tonsatt till arbetsrättsexperters skarpa varningar om att förändringarna skulle leda till att arbetsgivare började välja bort de stora normerande kollektivavtalen mot mer gynnsamma avtal med gula fackföreningar och liknande, drev regeringen fram lagändring.

Idag är varningarna verklighet – fråga till exempel Elektrikerna som försökt teckna avtal på solcellsinstallatören Svea Solar och som efter varsel till slut fick ett, som arbetsgivaren inte ens behöver följa eftersom man dagen innan tecknade ett ihåligt och betydligt billigare avtal med ett litet och okänt fackförbund, mest sannolikt utan medlemmar på arbetsplatsen.

Nu ska nästa steg i arbetslinjen, att försämra lagen om anställningsskydd, genomföras. Socialdemokraterna stormar mot historien som det parti som lyckats genomföra flest omfattande och grundläggande försämringar för Sveriges arbetstagare under en och samma mandatperiod.

Saklig grund för uppsägning blir ”sakliga skäl”, som till exempel samarbetssvårigheter. Samtidigt talar sig arbetsmarknadsministern varm för alla som vågar säga ifrån på sina arbetsplatser. Vem våga det framöver? Fenomenet ”hyvling” – att arbetsgivare omplacerar människor till samma jobb som de redan har men med lägre arbetstid, ska enligt förslaget ”regleras”. Den nya regleringen betyder dock bara att arbetsgivaren måste ha lite bättre framförhållning innan de anställda får sina liv sönderslagna.

Den som sägs upp ska för all del få protestera och tvista i frågan, men under tiden gäller arbetsgivarens ord ändå och ingen lön behöver utgå under tiden saken avgörs. Och så blir det fler undantag från turordningsreglerna.

Åt andra hållet blir det lite insatser för sådana som känner att de vill utbilda sig vidare medan de arbetar. Allmän visstid avskaffas men in kommer istället ”särskild visstid” med kortare tid till tillsvidareanställning.

En betydande del av Sveriges arbetsgivare har redan blivit experter på att stapla visstider på varandra för att komma undan fasta jobb. Det blir säkerligen inte särskilt svårt för dem att fortsätta på samma kreativa sätt.

Näringslivet kunde inte vara nöjdare.

Fredrik Reinfeldt åkte ut, Stefan Löfven kom in.

Mer förändring än så blev det i princip aldrig.