BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Kinberg Batra skrädde inte orden om och inför denna grupp som annars tenderar att behandlas med försiktighet i offentligheten: ”Ni som fuskar, maskar och plagierar, ni förstör för folk som jobbar hårt. Sådana värderingar hör inte hemma här. I Sverige gäller normen att ansträngning och hårt arbete ska löna sig. Det här är ingen kravlös gemenskap. Och du som tar dig rätten att exkludera kvinnliga kursare ur olika sammanhang genom att hänvisa till ’traditioner’ och ’sedvänjor’, till dig vill jag säga: du hör inte hemma här. Punkt slut.”

Liknande tongångar kunde man ana vid statsminister Stefan Löfvens tal på Företagarnas årsmöte. Den röda tråden i talet var värderingar, moral och attityder. Även om många företagare jobbar och bidrar till vår välfärd, finns tyvärr en grupp inom näringslivet som istället glider allt längre ifrån majoritetssamhället, enligt Löfven. Det är ingen hemlighet att sådant som svartanställningar, miljödumpning och skattefusk förekommer alltför ofta och i vissa företagarkretsar har blivit närapå normaliserat.

Löfven uppmanade åhörarna att ta ansvar genom att våga protestera mot osunda och samhällsfientliga attityder i företagargruppen, och betonade vikten av att som företagare alltid föregå med gott exempel även i den lilla vardagliga handlingen. Att plocka skräp från marken, att respektera trafikregler och P-vakter och våga säga ifrån när andra brister i respekt. Att lära sina barn vikten av arbete (många företagare arbetar hemifrån, och en del framgångsrika företagare kan minska sin egen arbetsinsats så att barnen knappt får se sin förälder gå till jobbet, vilket är bekymmersamt) och engagera sig i deras skolgång. Att samarbeta med myndigheterna om man har information om svartanställningar och skattefusk: ”Gör det för att det är din plikt som samhällsmedborgare”.

Nej. Dessa tal har naturligtvis aldrig hållits. Förvisso har Kinberg Batra talat inför Lundastudenter, men hon höll sig till helt andra ämnesområden (föga överraskande; vikten av frihet, av EU och av ökad lönespridning). Och säkert har Löfven många gånger talat på näringslivsföreningarnas sammankomster men sällan eller aldrig vädjat till deras plikt som samhällsmedborgare eller givit dem goda råd om hur de ska uppfostra sina barn. Det är otänkbart att han skulle ha avslutat med att innerligt och personligt berätta för dem att: ”Vi är samhället. Du och jag tillsammans”.

Styckena ovan är parafraser på partiledarnas tal på politikerveckan i Järva, och riktade sig alltså till Stockholms fattigare och mer invandrartäta delar. De valde bägge en kommunikation som väl måste betraktas som en slags preemptive strike, en utskällning i förebyggande syfte av möjliga och framtida latmaskar, nedskräpare, fuskare och kvinnoförtryckare bland de utlandsfödda stockholmarna. Det är häpnadsväckande på många sätt. 

"Negativa förväntningar är kraftfull magi."

Dels är det häpnadsväckande att de talskrivare och rådgivare som kryddat talen med tuffa oneliners om plikt och moral, och vem som inte hör hemma här, inte tycks ha stannat upp och frågat sig vad som händer när man skäller ut någon i förebyggande syfte. När man markerar att en sån som du först och främst är ett problem, men lyssnar du noga och gör som jag säger finns det en liten chans att du inte gör bort dig totalt? Negativa förväntningar är kraftfull magi, som Dumbledore lärt oss, och rent livsfarligt för vanliga partiledarmugglare att leka med.

Ännu mer häpnadsväckande är det att Löfvens tal komplett saknar klassperspektiv (som Soman Al Naher påpekade i Expressen). Det fanns inte minsta fragment av klassanalys i hans tal. Att mammor och pappor i Järva och Hjällbo möjligen inte har samma 360-graderskontroll på sina barns skolgång som svenska medelklassföräldrar beror sannolikt oftare på att de jobbar dubbelt, svart och konstiga delade turer på obekväma arbetstider än på att de är passiviserade av paralbolteve och kat.

Att deras barn inte alltid med glädje kastar sig ut på låglönearbetsmarknaden efter gymnasiet har sannolikt mer att göra med att de sett sina föräldrar förslitas av opportunistiska arbetsköpare än att de inte fått arbetsmoral inpräntad i sig. Att bostadsområdena är skräpiga och nedgångna kan ju ha något att göra med ofrivillig trångboddhet och hyreshajar med dollartecken i ögonen. Att socialdemokraten Löfven inte en i enda passage nämner att Järvaborna är särskilt utsatta för klassamhällets utnyttjande, att de genom sin ställning som väsentligen oönskade, problematiska och överflödiga går att lura på lägenheter, löner och rättigheter utan att knappt någon blir upprörd gör att man undrar vem han egentligen talar till.

Ja, Löfven nämner faktiskt inte ordet fattigdom en enda gång när han ska beskriva Järvabornas verklighet, detta i en tid när det mest anmärkningsvärda med den svenska fattigdomen är att den så tydligt blivit etnifierad. Vem är det han riktar sig till? Vem tror han är hans väljare?