Löfven, läser du inte dina egna rapporter?

Corona eller inte corona. New public management består. Och oavsett pandemi så betyder NPM i praktiken att läkare använder två tredjedelar av sin tid till administrativ verksamhet.

Jag plockar upp en antologi som publicerades förra året, ”Yrkesmänniskan i den kapitaliserade välfärden”. I boken gestaltar Leila Tamaddon, specialistläkare, en arbetsdag på vad hon kallar en ”sjuk” vårdcentral. Fler korta drop-in-besök ger högre ersättning. Personalmöten präglas av diskussioner om produktionsmål, besparingar, snabbare flöden, pinnar i statistiken. I samma antologi skriver fysioterapeuten Ingela Frän att NPM brister i lyhördhet för patienter: ”Vi behöver återerövra begrepp som rör vårdandets konst.”

Varför backar jag till en publikation från 2019? Jo, för att alla problem som nu ställts på sin spets var kända innan pandemin.

NPM, vårdval, byråkrati, vinstjakt, korta patientmöten, tillfälliga anställningar, nedskärningar i äldreomsorgen och brist på lagerhållning. Listan kan göras väldigt lång.

Det pandemin visat oss är inte bara att vården står illa rustad för kris. Den har framförallt fått oss alla att öppna ögonen för de strukturer som gör att vården faktiskt inte erbjuder en tillräckligt jämlik och bra vård.

Förra veckan kom den första delrapporten från den utredning som ska utvärdera Sveriges pandemihantering. Den talar klarspråk. Det som, utöver den allmänna smittspridningen, haft störst inverkan på antalet sjuka och avlidna i svensk äldreomsorg är ”sedan länge välkända strukturella brister.”

Strukturella brister, alltså.

Så vad behövs? Utredningen säger högre bemanning, ökad kompetens, rimliga arbetsförhållanden.

En statlig utredning väger mycket tungt. Den här är dessutom bara en i raden av rapporter. Till den kan vi lägga Ivo-rapporten som visade bristen på individuell läkarbedömning. En etisk och organisatorisk skandal!

En annan rapport, från fackförbundet Kommunal, visar på samband mellan antal smittade i covid-19 och andel av personalstyrkan som varit tillfälligt anställda på osäkra villkor. Den beskriver även hur NPM har resulterat i fler visstidsanställda, ökat deltidsarbete och fler delade turer. Till nackdel för personal och omsorgstagare.

Nu behöver vi inte fler rapporter som belyser strukturella problem. Nu behöver vi åtgärder för att ta itu med dem.

I förra veckan kunde ETC visa att pengar inte står i vägen för att rusta upp välfärden. Det som står i vägen är politisk vilja. Frågan är om vi kan tolka statsministern så att den politiska viljan faktiskt finns nu? I sitt jultal i helgen erkände Stefan Löfven brister i skolan, sjukvården och äldreomsorgen under krisen. Han lovade bättring: ”Vi ska inte tillbaka dit. Efter krisen ska vi istället bygga Sverige starkare, bättre. Äldreomsorgen, tryggheten, sjukvården skolan. Vi behöver göra det än mer robust.”

Politisk vilja, typ?

Uttrycket ”än mer robust” väcker frågor. Menar statsministern alltså att de rådande strukturerna i grunden är robusta?

Har han inte läst rapporten från sin egen statsapparat?

Strukturerna är fel. Strukturerna måste ändras. De är inte robusta. Men de måste bli det!