Varhelst jag rör mig i landet möter jag ilskna röster kring omstöpningen av Arbetsförmedlingen, från anställda, arbetslösa, från kommunpolitiker av olika kulörer. Även inom Centerpartier är många lokalpolitiker genuint oroade över vad den ”reform” som deras chefsekonom Martin Ådahl brinner för, ska mynna ut i.

Vi har sett förut hur fixa ideologiska idéer helt kan förblinda politiker. Det berömda kronförsvar som regeringen Bildt av ideologiska skäl envisades med i början av 90-talet stampade på rekordtid fram en svår ekonomisk kris. En fast kronkurs ansågs viktigare än allt annat; i dess namn offrades massor av jobb och företag när räntorna steg till det orimliga (de var uppe på 500 procent). Regeringar skulle enligt Carl Bildt och dåvarande finansministern Ann Wibble inte syssla med veckopolitik, det vill säga gammal unken keynesianism. Bättre att Sverige genomgick ett stålbad, kosta vad det kosta vill. Den djupa krisen då hade dessutom sina rötter i en lika ideologiskt fix idé om avreglering av kreditmarknaderna – det som kallats för novemberrevolutionen hösten 1985 – när svensk ekonomi i en uppåtgående konjunktur injicerades med en enorm stimulans via banklån.

Till slut fick den ideologiska prestigen överges när det gällde just kronkursen. Situationen blev ohållbar. Kronan släpptes fri. Men Sverige hade därmed skickats in i en åtstramningsbana som 15 år senare hade producerat bestående arbetslöshet, en anorektisk offentlig sektor, en utarmad socialdemokrati och till råga på allt ett missnöje som till slut växlades in i det snabbt växande stödet för Sverigedemokraterna. Allt berodde inte på att fixa ideologiska idéer blev viktigare än verkligheten, men den ingrediensen bidrog starkt.

Också det vi bevittnar nu är ett exempel på en fullkomligt häpnadsväckande ideologisk fix idé: Centerpartiet vill ”reformera” den statliga myndigheten Arbetsförmedlingen. Men någon reform är det knappast fråga om, utan en storskalig privatisering genomförd på rekordtid – trots att praktiskt taget ingen bedömare och ingen forskare tror att den är vettig.

Förr i tiden anklagades vänsterfolk för att bära paraply när det regnade i Moskva. Numera kan man ironisera över att doktrinära marknadsliberala politiker hämtar idéer från Australien för att lösa arbetslösheten i Sverige, trots att länderna är mycket olika. Australien ”reformerade” sin arbetsförmedling för många år sedan och överlät verksamheten åt privata företag. Men Australien är ett land med rätt hög arbetslöshet. Bland aboriginer är arbetslösheten skyhög och den kvinnliga förvärvsfrekvensen är mycket lägre än i Sverige.

”Privatiseringen har urholkat yrkeskunskaperna hos handläggare, ratingmodellen fungerar inte och människor tvingas ta okvalificerade jobb”, säger en australisk forskare. En annan säger till tidningen Arbetsvärlden: ”Systemet bidrar till utanförskap på landsbygden och upplevs som rasistiskt.”

”Australien används för att lägga ner Arbetsförmedlingen” – och den som säger det är inte jag, utan den tidigare arbetsmarknadsministern i Reinfeldtregeringen, Hillevi Engström.

Är det bara ideologi det handlar om? Självklart inte. Ekonomiska intressen är också avgörande och de är av samma sort som de intressen som med alla medel slåss för att privata koncerner ska kunna plocka ut vinster ur den gemensamma skattebasen. Det finns pengar för företagsamheten att hämta i en privatisering av arbetsförmedlingen. Översätt den girigheten till ideologi, och du får ett centerförslag. Almega, Sveriges ledande arbetsgivarorganisation för tjänstesektorn, vädrar lättförtjänta skattepengar när alla slussar öppnas för privata aktörer.

Den politiker, centerns chefsekonom Martin Ådahl, som gjort frågan till sin hjärtefråga, har på sista tiden inte varit pigg på att träda fram i offentligheten. Det är begripligt. Kritiken från experter och forskare har varit förödande under lång tid. Ådahl avfärdade i somras all den kritik som redan då fanns med att den bara är ett slags ”motvallsdebatt”.  

Men här kan svensk politik, i bästa fall, ta en vändning. Är Januariavtalet nedtecknat i sten? Har det hämtats ner från Sinai? Löfven­regeringen har nu chansen, att med stöd av praktiskt taget alla förnuftiga röster och i ett läge där arbetslösheten kan öka snabbt, kräva en omförhandling av Centerpartiets reformering av Arbetsförmedlingen. Vågar Löfven det? Vill han och den stab han omger sig med ens det? Har Annie Lööf modet att avstå från en idé som är lika märklig som det libertarianska partiprogram hon för många år sedan hade styrka att säga nej till?

Så mycket är klart att om det inte sker en omförhandling lär inte bara arbetslösa framöver drabbas av ”reformen”, utan även förtroendet för Löfven själv.

Han kan bli arbetslös.