Andra halvan av veckan kapades av Nordiska motståndsrörelsen. Nazister med ett enormt våldskapital som marscherar gata upp och gata ner, som manifesterar i skydd av polisen och går till fysisk attack mot människor i Visby. Inte bara samtalet kapades, utan också demokratin.
Vi kan inte ha det så här.
Lagen måste skärpas och de lagar som finns användas.
Om gränsen inte dras tydligare kommer vi i en framtid ha nazister som drar gränserna.
Jag hade tre önskningar för veckan: Inga nazister, tydlig politisk konflikt och sol. Först kom regnet och sedan kom nazisterna och en bra bit in i veckan var det politiska samtalet fortfarande ett nervöst klet i opinionsundersökningarnas mitt.
Jag började misströsta. När sedan Vänsterpartiet använde den dag allt ljus riktades mot dem till att presentera en liten och klen (om än bra) reform om friskvård för barn, då såg det mörkt ut. Hoppet om politisk konflikt och höjd temperatur inför valrörelsen såg ut att rinna Almedalen ur händerna.
Jag ska ärligt säga att jag inte hade så stora förhoppningar på Stefan Löfven (S). Han är hårt skolad i den fackliga traditionen av förhandling och kompromiss. En försiktig man, som inte höjer rösten i onödan. Att ryta i mot borgerligheten har inte precis varit hans signum som partiordförande.
Det är mänskligt att vilja vara omtyckt, men i sin iver att inte stöta bort någon attraherar du heller ingen. I sina sämsta stunder har Socialdemokraterna beskrivits som Frälsningsarmén. Några som inte väcker någon speciell känsla. De bara står där som en van bild i det offentliga rummet, som varken gör skada eller nytta, så snälla men helt ospännande. Kanske tycker du till och med lite synd om dem och lägger en slant i bössan.
Men under tiden jag gick runt i Visby med en ökad frustration över allianskaos, marscherande nazister och brist på rakryggade politiska förslag, så mötte Löfven människor i Jämtland, Dalarna, Skaraborg och Småland.
När han kom till Gotland var han uppenbart stärkt i övertygelsen att Sverige behöver mer, inte mindre, socialdemokratisk socialdemokrati.
Det var ingen frälsningssoldat som steg upp på Almedalsscenen efter Lars Winnerbäck. Det var en stark och trygg socialdemokrat som väl förvaltade arvet från Olof Palme, som höll det första Almedalstalet för 50 år sedan.
Framför allt var det en politiker som inte låtsas vara alla goda gåvors givar, utan faktiskt tar strid och redovisar konsekvenser. Kanske tydligast när han talade om konflikten mellan sänkta skatter och utvecklad välfärd och skillnaden mot Moderaterna med:
”Jag vill inte ge mest till de som redan har mest. Därför kan jag säga ärligt till er som har mest i vårt samhälle. Nu får ni stå tillbaka – nu är det vanligt folks tur.”
Tydlighet och ärlighet. Två underskattade vapen i den politiska kampen som Löfven använde sin stund i Almedalen till att slipa.
Valet handlar till syvende och sist om ett val. Väljarna måste få en ärlig chans att välja och politikernas uppgift är att varudeklarera sig. Om inte högern, med ett mer eller mindre aktivt stöd från Sverigedemokraterna, ska lägga om kursen för Sverige krävs just tydlighet och ärlighet.
Sverige behöver socialdemokrater som orkar stå upp även när det blåser hårt. Löfven har nu lyft blicken från opinionsmätningarna och tagit ett steg ut i vinden. Det är inte alltid mysigt, men väl värt. Om du rätar på ryggen när det blåser ger det luft under vingarna och för dig framåt och uppåt.
Från årets politikervecka i Almedalen väljer jag att ta med mig tydlighet och ärlighet inför valrörelsen. Jag lämnar allianskaos åt andra att analysera och nazister att förvisas till Europas mörkaste historia.
