Ja, det gör det faktiskt. Visserligen uppstod det ganska snabbt efter att Januariavtalet var i hamn en ny sorts lunk i svensk politik. Knappast någon var entusiastisk inför överenskommelsen, men det kunde i alla fall ses som den minst dåliga lösningen: Sverigedemokraterna berövades inflytande och den yttersta politiska makten blev kvar i socialdemokratiska händer.
Den linje som en del vänsterradikaler haft och har – att det varit bättre att släppa makten och gå i opposition – menar jag var och är en självmordsstrategi. Det socialdemokratiska partiet hade fallit ihop av inre strider och marginaliserats. På sikt hade det fått förödande konsekvenser; de flesta vanliga väljare skulle på lång tid inte kunnat lita på att Socialdemokraterna är beredda att regera när de har möjlighet att regera och rödgröna styren hade omöjliggjorts för överskådlig tid. Partier som agerar så kommer ingen till slut att tro på.
Samtidigt hade, om Socialdemokraterna släppt taget om Rosenbad, ett konservativt block dessutom kunnat sätta en helt ny norm för svensk politik: Sverige hade definitivt cementerats som ett högerland, kanske utan återvändo.
Men vi befinner oss på öppet hav, även i svensk politik. Sommaren är nästan slut och det blåser upp under mörknande himlar. Svensk ekonomi, liksom världsekonomin, vänder nu nedåt och klivet in i en svår konjunkturnedgång kan tyvärr gå mycket snabbt. Den långa högkonjunkturen efter finanskraschen 2008 var till stor del framdopad av låga räntor, inte framtidsinvesteringar, och på de flesta håll har inkomstklyftorna skenat när den översta eliten kammat in sina snabbt stigande kapitalinkomster och de längst ner fått se sina liv bli otryggare.
Att det under det senaste decenniet aldrig någonstans i västvärlden rört sig om en högkonjunktur som ens varit i närheten av det slag som på 60-talet lyfte hela samhällen och minskade den sociala ojämlikheten, bevisas av det faktum att högerpopulismen har rotat sig i de flesta samhällen. Och den är i grunden ett uttryck för en djup pessimism hos stora delar av befolkningen.
Liberala debattörer har länge försökt övertala oss om att vi numera lever i den bästa av världar och att allt tal om grundläggande problem egentligen bara är trams. Allt blir ju bara bättre! Men den optimismen har knappast varit något annat än ytterligare ett dopningsmedel om än av ideologiskt slag. Den har gett eliterna råg i ryggen, men inte breda folklager.
Sanningen är nog den att den västliga kapitalismen, efter den långa högkonjunktur som upphörde på 70-talet, har befunnit sig i en permanent kris. Någonstans känner stora befolkningsgrupper verkligen av det. När dessutom klimatkrisen lägger sig ovanpå detta gror pessimismen. I land efter land har vi fått se hur den vitaliserande vänster-högerkonflikten, den som rör fördelningskonflikterna kring samhällets rikedomar, försvagats och avideologiserat stora väljargrupper intill apatins gräns.
Men nu svävar jag runt i spekulationernas tunna atmosfär. Allt kan bli mycket mer konkret. Vad händer om arbetslösheten om ett år är fördubblad eller tredubblad i ett land som redan har usel a-kassa, nedlagda arbetsförmedlingar, en pressad välfärd, hundratusentals mer eller mindre nyanlända som saknar bostäder och jobb? Och när det i detta land samtidigt, efter alla skatter för de rika som tagits bort, uppstått ett nytt skattefrälse – ja, då kan fördelningskonflikterna snabbt bli akuta.
Hur regeringen ens ska kunna få ihop en budget i höst som kan entusiasmera någon är en gåta. Och hur de fyra januaripartierna framöver ska kunna enas om en skattereform som minskar ojämlikheten är en ännu större gåta. Om en kris på allvar slår till, vilket jag tror att den gör, finns utsikterna att svensk politik tar en ny vändning.
I ett sådant krisläge har sittande statsminister ett trumfkort: extraval. Och blir det ett sådant så måste det av nödvändighet handla om höger och vänster i fördelningspolitiken och inget annat. Det där trumfkortet kan inte och ska inte användas för något annat – ty det är bara strider kring fördelningspolitik som kan vitalisera politiken.
