Bolsonaro skapar i Brasilien medvetet konflikter och angriper fattiga och utsatta samtidigt som han ger fri lejd för de som förstör klimatet och hotar kontinentens viktigaste gemensamma egendom, Amazonas.
I Polen har det nationalistiska Lag och rättvisa envetet fortsatt arbetet att demontera demokratin genom förföljelser av journalister, domare och organisationer för utsatta grupper.
I Italien lyckades Salvini skapa motsättningar genom provokationer mot flyktingar, feminister och motståndare. Han använde regeringsmakten till att skapa konflikter, inte till att regera, målet har hela tiden varit att orsaka oro och kaos för att stärka den egna ställningen, kosta vad det kosta vill för landet.
Överallt där de högerextrema får makt sker samma angrepp på minoriteter och samma undergrävande av demokratin. Det är en sak när det här sker via direkta majoriteter (Ungern, Turkiet med flera), då kommer alla demokrater tvingas lära sig att enas i opposition, men det är ännu värre när det är de aningslösa borgarna som bjuder in de extrema till samarbete för att själva nå maktens köttgryta.
Som i Österrike. Eller så som Kristdemokraterna och Moderaterna ville i Sverige.
Med erfarenhet av det som händer runt om i världen måste socialister, ja alla demokrater, konstatera att det var helt rätt av Stefan Löfven (S) att göra allt för att hålla Sverigedemokraterna borta från direkt inflytande.
Det går inte att förminska betydelsen av att fascister behandlas som den minoritet de faktiskt är. Ja, det är viktigt att förstå att fascister är och var en minoritet. Inte ens Mussolini eller Hitler nådde majoritet, de fick makten genom borgerlig splittring och försök att ”styra monstret”. Men när man nådde den makt som det statliga våldsmonopolet är, så tvekar inte fascister att använda det.
I början är det saker som verkar udda och underliga de satsar på. För Sverige skulle det kunna vara kulturministerposter för att skapa maximal motsättning kring frågorna om yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och rätten att vara en fri medborgare oberoende av ursprung.
Den märkliga ”kultursatsning” som Sverigedemokraterna genomför via ideologen Mattias Karlssons nationella kultur och sommarfest med ”svensk” stångkastning som skildrades så naivt i Dagens Nyheter i våras är obegriplig om man inte ser den i ljuset av att bygga låtsasmotsättningar och odla en egen sekteristisk kultur. Målet är att avdramatisera skillnaderna och samtidigt sprida en myt om folklighet och ”ursprungskultur”.
I själva verket vet vi ju att de fascistiska och kulturkonservativa åsikterna (som inskränkt abort, angrepp på rättigheter för homosexuella, hat mot ”mångkultur”) i själva är åsikter som minskar i den moderna världen. Allt fler stöder motsatsen (vilket forskning från Institutet för framtidsstudier berättade i förra veckans nummer av nyhetsmagasinet ETC).
Det vi ser är ett ”konservativt uppsving” i form av att högerborgerligheten blir mer skrikig, men det finns inga stora rörelser bland medborgarna (vare sig här eller i andra demokratiska länder) att byta åsikt kring det här. Högerns gamla inskränkte moral är på väg bort överallt, friheter ökar genom människors kamp och det är det som gör att vi faktiskt får en sådan högljudd motreaktion, alla dessa fejkdebatter om ”menskonst” med mera. Sådant som tillslut tar sig in på ledarsidor som Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens.
Men om dessa krafter får styra en regering, om Sverigedemokraterna i Sverige eller Alternativ för Tyskland i Tyskland får verklig makt, går det fort över till direkta ingrepp i medborgarnas rättigheter.
Fascismen kan bara vinna om andra böjer rygg.
I det ljuset är Lövens mål – att med alla medel hålla SD borta från regeringsmakt – helt rätt. Det är en ryggradsreaktion av en socialdemokrat, något att stödja och något att fortsätta med.
Samtidigt blev resultatet av den metod han valde inte bra.
Denna ledarsida består av olika rödgröna skribenter och vi tycker lika om mycket men olika om annat. Det är så det ska vara i en tidning som försöker fungera som en motor för utveckling av en ny aktiv politik. En sak vi definitivt har olika åsikter om är Januariavtalet. Alltså de villkor Löfven skrev på för att få Centerpartiets och Liberalernas stöd för en regering oberoende av Sverigedemokraterna.
För mig är avtalet ett nederlag eftersom det tvingar Socialdemokraterna att driva en ännu mer extrem nyliberal politik som dessutom passar mycket illa i klimatkrisen och som innebär angrepp på själva grunden för vad reformism ska vara. Regeringen kommer driva en borgerlig ekonomisk politik för ökade klýftor, det blir klasspolitik åt fel håll, vilka ord man än presenterar bakom förslagen.
När vi om några veckor får granska budgeten fruktar jag att det blir värre än på länge.
Och det innebär att effekterna av den politik som Socialdemokraterna och för detta Alliansen genomfört, detta systemskifte, faktiskt kommer att öka vilket är orsaken till att Sverige fått ett Sverigedemokraterna att hantera. Utan denna nyliberala politik hade utrymmet för dem var mycket litet.
Men vad var alternativet?
Med 60 procent av rösterna på svaga borgerliga partier och ett parti från fasciströrelsen, så är alternativet inte att önskedrömma, de rödgröna måste stoppa Sverigedemokraterna via avtal.
Men det betyder inte att man måste regera en annans politik.
När jag skrev ”gå i opposition” efter valet i så handlade det om att Socialdemokraterna faktiskt hade förlorat ytterligare ett val och behövde göra om sin politik. Genom hårda avtal med en minoritetsregering skulle samma effekt visavi Sverigedemokraterna kunna uppnås. Vägen mot ett nyval kunna byggas på reformism, inte på motsatsen.
Nej, det är ingen enkel diskussion och inga enkla svar finns.
Utom att vi inte får glömma själva grundfrågan.
Fascister ska aldrig få komma nära regeringsmakt eller ens fungera som stödparti för det.
Där hade Löfven rätt.