Ingen regering ska sitta på mandatet att genomföra någon annans politik.

Då förändras nämligen demokratin till ett maktspel där det man säger sig stå för aldrig blir det man genomför.

Socialdemokraterna behöver räddas från det här, bort från privatiseringar som förstör, onödiga skattesänkningar, enveten förstörelse av skolan genom privatiseringspolitiken och kris i vård och omsorg genom vinstjakten hos de privata vårdföretagarna.

Socialdemokraterna driver sedan förra valet en politik medlemmarna skäms för, det enda argumentet för politiken är att Sverigedemokraterna hålls borta, men priset är att själva poängen med ett reformistiskt arbetarparti faktiskt försvinner.

Det ökar de borgerligas makt.

Det ökar faktiskt även SD:s inflytande.

Det är inte taktik som skapar politisk makt och förändring.

Det är ideologi och en rörelse som drivs av denna ideologi, en tanke om att vi faktiskt kan göra landet bättre, inte bara backa inför borgerliga krav.

Det som Vänsterpartiet gör med misstroendeomröstningen är att rädda Socialdemokraterna från dem själv.

Makten får inte vara målet med politik.

Det är vad makten kan åstadkomma som är poängen.

Och med januariavtalet som grund har Socialdemokraterna inte lyckats föra jämlikhet, solidaritet, klimatpolitik, trygghet, jobben eller omställningen framåt alls. Det finns ingen radikal politik i överenskommelsen, bara eftergifter.

Att Annie Lööf nu slåss för den är inte så märkligt. Centerpartiet utdelning är enorm, större än under åren med Alliansen. Att hon dessutom öppet förnedrar politiska motståndare genom att jämställa fascister med demokratiska socialister i det ökända begreppet ”ytterkantspartier” visar på en demagogisk ådra som lika gärna kan kallas förakt.

Det är så här i efterhand faktiskt obegripligt att Vänsterpartiet kunde rösta fram Stefan Löfven som statsminister med den där punkten i avtalet om att Vänsterpartiet skulle hållas borta från allt inflytande.

Att partiet med ny partiledare äntligen säger ifrån är ett sundhetstecken.

Men lika viktigt är att det ger Socialdemokraterna en möjlighet att bli ett reformistiskt parti igen.

Det är inte värdigt ett rörelseparti att trixa med ”förhandlingar mellan parterna” som i praktiken innebär att lagförslaget införs om inte parterna blir överens, det vill säga om inte den svaga parten, i detta fal hyresgästerna, viker ner sig.

Alla rörelser, alla fack har fått se sig förvandlade till spelpjäser där Socialdemokraterna ska rädda makten via ett avtal som går på tvärs mot rörelsens verkliga ideologi.

Javisst kan man kompromissa i riksdagen om förslag.

Men man kan inte kompromissa om färdriktningen.

Socialdemokraternas ledning verkar ha en plan om att bygga ett långsiktigt samarbete med Centerpartiet för att hålla Moderaterna borta från makten. (Sverigedemokraterna är inte motståndaren här.)

Det där går bara om man ger upp den egna ideologin.

Och visst kan det gå någon mandatperiod.

Men långsiktigt förstörs partiet och allt runt det, rörelserna är fortfarande mycket större än partiet.

Långsiktigt försvinner nu ideologin i en evig nattmangling och ny utredning.

Stefan Löfven borde avgå. Det är nytt val om drygt ett år och det är dags att forma en radikal politik som tar både klimatkris och social kris på allvar.

Vi vet hur båda kriserna kan lösas. Och vi vet att inget val kan vinnas genom att backa. Inte ens om det sker hand i hand med Centerpartiet.