Jag glömmer aldrig den där decembereftermiddagen 2014 när Löfven kallat till presskonferens efter att regeringens budget fallit på grund av att SD röstade för alliansens budget. Alla förväntade sig att han skulle lämna in sin avskedsansökan. Jag satt i ett ganska fullt rum i riksdagshuset, omgiven av reportrar, som alla, mer eller mindre lystet, förväntade sig Löfvens avgång. När så Löfven plötsligt gav beskedet att han istället utlyste nyval – ja, då kände man hur en snopen besvikelse gick genom rummet och säkerligen genom hela det borgerliga Sverige, inklusive alla de oräkneliga ledarredaktionerna som är just borgerliga.

Det är ett av mina roligaste minnen. Minns jag rätt befann sig även Leif Pagrotsky i samma rum – vi tittade på varandra och nickade, tyst jublande.

Vad jublade vi åt?

Kanske åt att den mediala dagordningen, i allt väsentligt bestämd av borgerligheten, besegrades av den legitima politiska makten. En statsminister har ju all rätt att utlysa ett nyval. Men det var som om många på den borgerliga kanten tyckte att den före detta svetsaren därmed inte var tillräckligt lydig. 

I den kris som nu råder har Löfvens förtroendesiffror stigit som en raket. Även socialdemokratins siffror har stigit. Vi som argumenterade för att det, trots ett uselt Januariavtal, alltid är bättre att försöka ta makten om det är möjligt, har i stort sett fått rätt: Att frivilligt avstå makt är ingen väg att gå för ett parti, eller vilken rörelse som helst, som vill vara med och forma ett samhälle. Visst är även jag direkt deprimerad över det avtal som skrevs, med alla nyliberala eftergifter till några småpartier. Jag är inget fan av Löfven, allra minst ideologiskt.  

Men jag har hela tiden utgått från att verkligheten alltid förändras och att alla sådana avtal är skrivna i strömmande vatten. Vi har ju också det senaste året fått se hur ovanliga riksdagsmajoriteter bromsat en del av de nyliberala inslagen i Januariavtalet och – före coronakrisen – också utverkat mer pengar till kommunerna. Och när pandemin träffade världen förändrades politikens villkor återigen. Att då sitta vid makten är bättre än att stå vid sidan. 

Men när Löfvens och Socialdemokraterna siffror stiger så snabbt som de nu gjort blir många på den högra kanten irriterade. Vad ska de klaga på? Svar: för dålig medial närvaro från statsministerns sida. Statsvetaren Jonas Hinnfors skrev träffande på Twitter i  måndags:

”Om Löfven är o/tillgänglig beror på jämförelsekriterierna, men eventuell dålig kommunikation kan såklart potentiellt drabba ett parti. Men varför är det ’demokratiskt’ problematiskt i sig? Stefan Löfvens agerande kommer att prövas demokratiskt – med medier fria att diskutera hans o/tillgänglighet.”   

Det står var och en fritt att kritisera Löfven för den kommunikationsstrategi som hans stab har. Men för en vanlig medborgare som inte direkt kastar sig över Agenda eller Lördagsintervjun, tror jag inte statsministern upplevts som osynlig. Visst, även jag ogillar starkt när en politikers mediestab kräver att vissa frågor inte får ställas (vilket Löfvens pressekreterare tycks ha gjort). Men då är det ju bara för de besvikna redaktionerna att kritisera det högt och ljudligt.

Sedan får man räkna med ett slags allmänmänskligt faktum. I svåra kristider svarar makthavande politiker ofta på något som förmodligen en väljarmajoritet önskar sig: Bråka inte så mycket just nu, ta det sedan. Några månader av borgfred – det är inte mycket att bråka om. Närsomhelst rullar striderna igång igen.

En betydligt knepigare fråga i det här sammanhanget gäller något annat än Löfvens mediala tillgänglighet, nämligen: Hur tungt ska experter väga gentemot den politiska makten? För min del är svaret på den frågan självklart: Politikerna har makten och ansvaret. Ansvaret för Sveriges coronastrategi ligger hos regeringen, punkt slut. I många västliga demokratier ser vi hur juridisk expertis har ett slags veto gentemot den folkvalda makten, det gäller inte minst den amerikanska högsta domstolen. Det kallas juridifiering, att en samling experter, oftast rekryterade ur samhällets övre skikt, ges mer makt än de folkvalda.

Sverige är inte epidemiologernas republik. Om Folkhälsomyndigheten begått ett gigantiskt misstag – ja, då får regeringen Löfven ta den smällen.

Medialiseringen av all politik har i sig blivit ett alltför sällan diskuterat problem. Fria medier är och ska alltid vara en av definitionerna på demokratin. Men i takt med att folkrörelserna försvagats är risken stor att det till slut bara är via medier – som ofta har borgerliga förtecken och till största delen är privatägda – som politiker når sina väljare. De stora redaktionerna vänjer sig helt enkelt vid att få som de vill. Det stör mig, som demokrat.