Ursäkta om jag talar klarspråk ett tag och svär i den kyrka som ibland kallas ekonomijournalistik. Jag får mejl från fackligt aktiva som undrar om det verkligen stämmer att lönerna kan höjas kraftigt trots att företags- och fackliga ledare pratar om lågt ”löneutrymme”. Och det enkla svaret är självklart ja.
Löner sätts nämligen inte utifrån någon ekonomisk modell om vad som är bra för samhället eller inte, de sätts i det som förr kallades klasskamp och idag kallas för ”samtal mellan aktörerna”, alltså facken och kapitalägarna.
”Löneutrymme” är ett påhitt för att förvirra, genom att påstå att man kan räkna ut ett utrymme, lämpligt för alla, så döljer man det faktum att löneutrymmet alltid bara är det man tar, det är inget man får.
Det finns faktiskt fantastiska siffror som visar det här.
All lönekamp handlar om att man slåss om vinstmarginalen, alltså skillnaden mellan kostnaderna för att göra något och det pris man kan ta betalt för att göra det.
Små löneökningar betyder högre vinstandelar, höga löneökningar betyder lägre vinster.
Det märkliga är att för samhället, alltså alla i landet, är höga vinster dåligt och höga löner bra. Det är precis motsatsen till det Timbro och andra nyliberala agitatorer säger. De har grundfel och de vet om det.
Om vi börjar titta på 1950-talet så var vinstandelen runt 45 procent, alltså nästan hälften av överskottet gick till de som äger företagen. Men sedan kom klasskampen igång och lönerna tog en allt större del av vinsten, det här pågick ända till mitten av 70-talet då vinsten var nere i under 20 procent. Löntagarna hade i 20 år vunnit kampen och arbetsgivarna backade.
Man kan förstås undra hur Wallenberg med vänner stillasittande kunde acceptera detta. Svaret är enkelt, de här åren växte företagen rejält, ekonomin blev större, exporten storökade så företagens vinst blev totalt större även om fördelningen mellan ägarna och de anställda faktiskt gick i de senares favör.
Allt det där ändrades 1979, då startade nyliberalismens politiska grepp över landet och vi fick en ny situation där svenska företag inte längre växte på samma sätt utan istället plockades allt mer vinster ut från produktionen. Löntagarna fick allt mindre och det här gick så långt så att att man år 2000 hade lägre andel än på 50-talet.
Löntagarna hade då backat till att leva i en gammal klassisk utsugningsnivå och den nivån har gällt sedan dess. Jag gissar att med dagens lönekamp riskerar vi att företagsägarna får över 50 procent av vinstandelen nästa år.
Vilket misslyckande för alla oss som tror på reformism!
Bit för bit har reformismen nämligen gått åt andra hållet, löntagarna fått mindre, ägarna mer.
Det här är motorn bakom det nya ojämlikhetssverige. Några tusen personer (mest män) kontrollerar 50 procent av överskott från varor och tjänster. Några miljoner löntagare är förlorarna.
Men inte bara de. Alla, även de som inte jobbar, de som är barn, de som är gamla, får det sämre.
Det här beror på att Timbros påstående om att hög vinst är bra för ekonomin är falskt.
När man tittar på svensk ekonomi sedan 1950 så upptäcker man en brutal sanning. Så länge vinstandelen gick allt mer till löntagarna så blev samhället rikare och stabilare. Det är nämligen en väldigt skillnad på vad en vinst ger i skatt jämfört med en lön.
Fram till 2010 så hade det offentliga förlorat nära 3 000 miljarder sedan 80-talets början genom att produktionens överskott blivit vinst istället för lön. Vilket givetvis skapat svagare budgetar, sämre trygghet, ökade avgifter och till slut nyfattigdom hos de som behöver samhällets stöd.
Låglönepolitiken i Sverige började inte 2020. Den började på 70-talet och priset betalar vi i en ojämlikhet som är hisnande.
Men är det inte bra för samhället om företagen ”går bra”?
Jo, fast inte om företagens överskott går till ägarna istället för de anställda.
Den mest bortglömda sanningen runt vinst och lön är nämligen att höga vinster ger sämre ekonomi totalt sett.
Det som hänt med vinstuttagen är att investeringarna minskat jämfört med tidigare. De rika klarar inte av den enorma kassan de fått. De jagar nya snabba vinster, det vi kallar spekulationsekonomi är just en effekt av att de rika inte klarar jobbet.
Tillväxten i länder som ökat vinsterna på lönernas bekostnad har sjunkit som andel av BNP. Men även den offentliga sektorn får då svårt att utvecklas, den investerar allt mindre och bygger precis som de rika istället upp ett bubbelkapital på börser och marknader som inte skapar mycket nytt.
Att tillväxten blir lägre beror på flera saker, men ingen kan påstå att låga löner ger en högre BNP. När löntagare får mer så investerar och konsumerar de, pengarna används. När de rika ägarna får mer så spekulerar de. Eller köper en ö som man omvandlar till privat jakt på får.
Jag skriver detta sittande i ett gammalt rum i Barcelona med hundraåriga hantverkslagda golv under fötterna. Hela staden är byggd i miljontals små bitar, ständigt renoveras det och de urgamla katedralerna och mäktiga lokaler med konstutsmyckningar på fasader gör att historien tittar ner på oss hela tiden.
Men inte bara den.
På den enorma katedralen sitter – som ett hån mot alla – Samsungs reklamaffischer runt ett torn som renoveras.
Det här är också en effekt av en historia där kapitalägarna tagit alltmer och det gemensamma fått allt mindre. Tillslut blir det absurt. Vi har fått den parasitära kapitalismen som skriker ut sitt kulturförakt och förvandlar kyrkor till reklampelare.
Just nu pågår en våldsam offensiv från näringslivets chefer. En del, som Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef på Almega, går så långt att han tycker de med låga löner ska få ännu mindre. Det är ju rena provokationer men han säger det i vetskap om att historiskt har man vunnit sådana konfrontationer mot löntagarna.
Så vad kan du göra åt det?
Gör som Transport och Hamnarbetarförbundet och sluta prata löneutrymme. Prata vinst eller lön. Det enda som biter på en parasitär kapitalism är nämligen om facken slutar bocka och tro att höga vinster är bra för landet.
