Det blir allt mindre populärt att skriva grattis på Facebook när någon fyller år. Men några som aldrig glömmer mina födelsedagar är lobbyisterna. 

”Hoppas allt är bra med dig”, står det i inkorgen från en person jag knappt känner. Alltid något Det är trevligt att någon tänker på en, under detta lilla liv man lever. 

Jag vet inte varför dessa personer gratulerar mig, men jag antar att det är ett uppdrag juniora medarbetare på PR-firmor har. Att underhålla sitt kontaktnät. En rutin kanske, på samma sätt som jag startar morgonen med att lyssna på Ekot, skriver de grattis till personer som verkar inom politiken. 

Snart kanske jag får ett grattis även från Simona Mohamsson. Hon ska snart börja arbeta med politisk påverkan på lobbybyrån Narva. Samtidigt tänker hon sitta kvar i Liberalernas partistyrelse.

De dubbla rollerna ser hon inget problem med.

”Så länge man inte blandar sitt politiska uppdrag med arbetet så tycker jag det är viktigt för samhället att fler vill vara engagerad i föreningar såsom Liberalerna på sin fritid.", skriver hon till Dagens ETC. 

Se där. Tills ganska nyligen kritiserades "svängdörrarna" mellan politik och näringsliv. Alltså att många politiker direkt tog steget till lobbyismen. 

Nu behöver politikerna inte ens passera svängdörrar. De kan sitta kvar i foajen, på samma stol som förut. Det enda man behöver göra är att byta hatt. Ena stunden lobbyist, i den andra är man partist. 

Simona Mohamsson har fel. Hon är inte engagerad i en syförening vid sidan av arbetet. Hon sitter i partistyrelsen för ett regeringsparti. Kommer hon att använda sin position till att hjälpa sina kunder? Det vet vi inte. Och det hör faktiskt inte hit.

Problemet med dubbla stolar handlar inte i första hand om personen ifråga verkligen agerar oetiskt – det kan vi i regel inte veta (inte minst eftersom kunderna oftast är hemliga). Problemet är hur det ser ut från utsidan. 

Detta gäller jäv generellt. Det går att vara handläggare på en myndighet och ta  beslut som rör en nära släkting – och göra en helt opartisk bedömning. Kanske tog man inte några som helst ovidkommande hänsyn. Men det skulle ändå anses oacceptabelt att en socialsekreterare tog beslut om sin egen mamma.

Det ser illa ut helt enkelt. Det sänker allmänhetens förtroende och tillit till att myndigheterna agerar opartiskt.  

Blotta misstanken om att en person i Liberalernas partistyrelse kan hamna i en intressekonflikt mellan partiet och en betalande kund gör det hela olämpligt. Det borde i alla fall Liberalernas medlemmar tycka. Rollen ger henne också exklusiv förhandsinformation om vad som är på gång i regeringen. 

Det känns en smula orättvist att kritisera just Mohamsson. Detta hade kunnat gälla vilket parti som helst. Dubbla stolar eller snabba hopp mellan politik och lobbyism gäller även mängder av personer inom S, MP och numera – även V, efter att Linda Snecker bytte sida.

Förhoppningsvis kan det bli bättre framöver. Den så kallade insynsutredningen väntas föreslå att någon form av lobbyregister inrättas. Det skulle innebära en större transparens om vilka som lobbar och för vem. Det återstår bara att hoppas att utredningen inte blir helt urvattnad. 

Det är centralt att det blir tydligt exakt vilka som bedriver organiserad lobbying i Sverige, vem de tar betalt av och vilken lagstiftning de vill förändra. Det skulle göra det enklare för medborgare och journalister att granska och förstå vilka intressen som påverkar olika beslut. 

Men det borde inte sluta där. En rejäl karenstid mellan att arbeta som politiker eller politiskt sakkunnig och att bli lobbyist behövs också. I Kanada har man exempelvis en karenstid på 5 år för politiker. Och att vara lobbyist samtidigt som man innehar ett politiskt uppdrag borde förbjudas helt.