Men nej, de stora fackförbunden kommer inte att utlysa strejk den 27 september. Dörren stängdes. Oproportionerligt. Oansvarigt. Otänkbart.
”Vi använder inte strejkvapnet för allmänna politiska påtryckningar hur viktigt det än må vara”, förklarade LO:s politiska sekreterare Mats Eriksson till Dagens ETC – och han har uppenbarligen glömt bort att LO då det begav sig kallade ut medlemmar i en politisk storstrejk för att vinna allmän rösträtt.
Närmast identiska budskap kom från Saco och TCO. Med dallriga löften om dialog, omöjliga att greppa för den som efterlyser att organisationer som samlar miljoner svenskar ska ha en formulerad idé om hur vi gemensamt förhindrar att planeten går helt åt helvete.
Samtidigt uppmuntrar fackförbund i Tyskland, Spanien och andra länder medlemmar att åtminstone ansluta sig till klimatstrejken när de gått av sina arbetspass. Inte ens den sortens moraliskt stöd kan svenska fack uppbåda (bortsett från mindre Syndikalisterna).
Det är oansvarigt.
Det är att krympa fackförbundens roll vad gäller att forma samhället, att påverka förutsättningarna för framtidens livsvillkor och arbetsmarknad.
Att delta i strejken vore kanske inte nödvändigt om fackförbunden redan hade engagerat sig för att styra företag och andra arbetsgivare mot omställning, eller om de hade satt maximal press på ansvariga politiker att fatta nödvändiga beslut. Men så är det inte.
Facken verkar tro att de kan klara sig undan genom att hävda att mänsklighetens existens ligger utanför deras uppdrag. Ett slags upphöjd, passiv neutralitet inför om vi ska göra vad som krävs för att säkra en värdig framtid.
Möjligen låter sådana argument vettiga i ledningsrummen. Men sedan finns verkligheten.
Där är medlemmar en självklar del av mänskligheten.
Där har medlemmar barn och barnbarn.
Där förstår medlemmar att klimatkrisen kommer att förändra exakt allt.
Där vill medlemmar vara på rätt sida.
Senaste veckorna har många LO-medlemmar har hört av sig till Dagens ETC. De känner maktlöshet. Varför gör inte facket mer?
”LO har i praktiken fungerat som en bromskloss för Socialdemokraterna och gjort att partiet inte haft någon egen klimatpolitik. I ord har man givetvis stött en aktiv klimatpolitik, Parisavtalet gäller, men i det man gjort har flygplatser, motorväg och ökade utsläpp varit verkligheten. Inte ens Vattenfalls kolsatsning kunde partiet diskutera ärligt”, skrev Johan Ehrenberg på ledarsidan.
Då hade Karl-Petter Thorwaldsson nyligen gett en intervju i Dagens Industri. Mycket kom att handla om klimatet. Revansch för åren som slarvats bort? Nej, han borrar ner fötterna så djupt han kan på fel sida om krisens lösning. Det är inget gränsfall. Han är, även med den mest välvilliga tolkning, inte ens i närheten av rätt sida.
Preem ska få bygga ut, menar Thorwaldsson, eftersom ”företaget går i bräschen för förnybara drivmedel”. Fossiljätten skulle bli Sveriges värsta klimatförstörare med 3,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Det är sanningen. Preem lägger stora resurser på att grönmåla sin verksamhet. Till dess hjälp skyndar alltså Thorwaldsson.
Han kompletterar med att Sverige eventuellt behöver mer kärnkraft för ”att klara övergången till ett fossilfritt samhälle”. Och han vill att det ska bli billigare att köra på diesel och bensin. Och han vill låta Arlanda få den där fjärde landningsbanan.
Vad är det som händer?
”Tittar man på det program för klimatet som LO-förbunden lägger fram är det i princip en dubblett på det näringslivet driver”, recenserade vi här på ledarsidan.
”Thorwaldsson säger det som ska sägas för att positionera Socialdemokraterna mot Miljöpartiet och klimatrörelsen, inte för att han på allvar tror att det där är en väg framåt.”
LO-ledningens skräck är en svensk version av gula västarna, att arbetare ska drivas till det enda öppet klimatförnekande partiet, Sverigedemokraterna. Ett sätt att hantera denna skräck vore att arbeta för radikal klimatpolitik som utgår från rättvis fördelning, som garanterar sysselsättning och kunskapslyft inför enorma systemskiften – som när spanska fackförbund förhandlar smart för att kunna erbjuda tusentals gröna jobb när kolgruvor stängs.
Det vore konstruktivt. Men att låtsas som om klimatrörelsens raison d’etre är att sabotera livet för vanligt folk… Då låter Thorwaldsson som Johan Hakelius eller valfri annan konservativ, klimatignorant tyckare.
LO:s ordförande ska aldrig låta som Hakelius.
Då har han garanterat hamnat snett.
Så vad ska ni medlemmar göra som vill att LO blir en positiv kraft och inte ett tungt, släpande ankare? Ställ krav på Thorwaldsson. Hur många medlemmar behöver säga att LO ska agera 27 september innan ledningen erkänner att klimatrörelsen inte utgörs av klassblinda miljöpartister på Södermalm som pendlar med elscooter och skrattar varje gång en industriarbetare skammas att stanna hemma från chartersemestern? 50 000? 100 000? Pröva!
Ett upprop tar några minuter att starta, och jag lovar att Dagens ETC kommer rapportera.
En debattartikel något längre att skriva, men jag lovar att publicera.
Klimatkampen behöver LO.
LO behöver klimatkampen.
