Frågan kom upp efter att LO:s ordförande dagen innan gått ut och sagt att näringslivseliten och andra eliter i offentlig verksamhet inte bör ställa högre lönekrav än de ganska försiktiga 4,4 procent som LO gått ut med inför kommande avtalsrörelse.
Det är en bra ståndpunkt från LO:s sida, även om procenttänkandet är mycket bedrägligt: 4,4 procent för en vanlig löntagare är något helt annat i kronor än vad det är för den som tjänar tio miljoner om året. Några hundratusen i skillnad helt enkelt. Och då låter max 4,4 procent i löneökning för en vd direkt som en ren förolämpning mot all anständighet.
Därför borde LO gå längre och säga att inga inkomstökningar – löner eller bonusar – alls bör tillfalla eliterna.
LO har i många år nu årligen levererat välskrivna rapporter om hur de ekonomiska eliterna drar ifrån jämfört med en industriarbetare. Siffrorna börjar bli direkt svindlande. I den senaste rapporten konstaterades att den genomsnittliga VD-lönen i de femtio största svenska företagen är 65 gånger större än en industriarbetarlön. Också under pandemin drog eliterna ifrån. Och då ska man komma ihåg att det är en industriarbetarlön som det jämförs med – inte en busschaufförslön eller en undersköterskelön.
Jag brukar läsa de där LO-rapporterna varje gång de kommer. I svart på vitt visar de att Sverige verkligen är på väg att bli de rikas paradis där – som det heter i sången – ingen hör en fattigs bön. För det går inte att komma ifrån att det vilar något vanmäktigt och nästan uppgivet över LO:s ständiga klagande över eliternas höga inkomster som ökar långt snabbare än vad de egna medlemmarnas gjort under årtionden.
Bara att uttala orden ”politisk strejk” var direkt befriande. Och jag märkte att de liberala deltagarna i radioprogrammet tog emot det med rätt äcklade tonfall. Men jag tror att det verkligen är så att LO och svensk fackföreningsrörelse överlag behöver ta ett steg i mer militant riktning. Under årtionden har facken pressats tillbaka, både under s-regeringar och borgerliga regeringar. På senare år är försämringen av arbetsrätten det mest iögonfallande, och även idiotprivatiseringen av Arbetsförmedlingen som särskilt hårt drabbar de mer resurssvaga på arbetsmarknaden. Under en socialdemokratisk regering kom nya bestämmelser i MBL 2019 som kan påverka rätten till politiska strejker. I medierna och nyhetsrapporteringen har LO och fackföreningsrörelsen i stort och år efter år blivit mer osynliga.
Jodå, fackföreningar fortsätter att göra en massa bra insatser på otaliga arbetsplatser. Men den allmänna samhällsutvecklingen i riktning mot tilltagande ojämlikhet och allt värre inkomstklyftor framstår som närapå ett opåverkbart naturskeende.
LO:s vädjan om att de översta skikten måste vara återhållsamma tycks mest handla om att få de egna medlemmarna att acceptera lönekrav som inte hotar kampen mot inflationen.
Politiska strejker har ägt rum i Sverige, men mycket sällan. 1902 gick fackföreningsrörelsen ut i en politisk strejk med krav på allmän rösträtt. På 70-talet förekom fackliga blockader mot chilenska handelsfartyg. För några år sedan ville många miljöengagerade att LO skulle ställa upp på en politisk strejk för klimatet, men det blev inte av.
En politisk strejk riktar sig inte direkt mot motståndarna på avtalsområdena, alltså arbetsgivarna, utan mot själva politiken – och mot samhällsutvecklingen när den barkar åt helvete, som den gör nu när det gäller jämlikheten.
Politiska strejker ska inte vara långvariga. Den bör vara kanske ett par timmar eller en dag, som en kollektiv manifestation. LO har nästan alltid varit principiella motståndare till idén om politisk strejk, det är mest syndikalister som drivit sådana, men även breda fackföreningsrörelser på andra håll i Europa.
Jag skulle kunna tänka mig att LO framåt januari–februari, inför löneförhandlingarna och när den nu djupnande ekonomiska krisen riskerar att ha blivit mycket värre, proklamerar en politisk strejk mot ojämlikheten.
Bara det faktum att den sittande Tidöregeringen underlåter att höja brytpunkten nästa år för statlig skatt skänker direkt miljarder till de högst avlönade.
En antiojämlikhetsstrejk som kräver att eliterna får nollavtal är dessutom indirekt en strejk för klimatet: Det är i hög grad de översta skiktens konsumtion och rikedom som driver på klimatutsläppen.
LO behöver visa sig. Behöver bryta sig fri från förlamningen. Inte bara vanmäktigt vädja. Politiska strejker befriar.