Att ett problem är mindre i omfattning än någonting annat är inte ett givet skäl att vifta bort det – det är som om vi skulle strunta i ätstörningar eftersom övervikt finns – men ibland måste man faktiskt fråga sig: hur många lider av det här, och varför? 

Ungefär så tänker jag när högerns kamp mot Systembolaget återupplivats efter att EU röstat för att tillåta gårdsförsäljning av alkohol. Utåt sett är det förstås det pittoreska mikrobryggeriet på landsbygden man brinner för, men vi vet ju vad det egentligen handlar om: att avskaffa alkoholmonopolet. 

Ur-moderaten Christofer Fjellner är en av avregleringens mest framträdande förkämpar. Att forskningen säger att reformen skulle leda till ökad alkoholkonsumtion avfärdar Fjellner med motiveringen ”jag håller inte med forskarna” (i ett inslag i Sveriges Radio).

Argumentet för avskaffandet är förstås ”mer frihet”, eller egentligen: att slippa planera. Jag kan förstå att det är irriterande att Systemet är stängt om vinförrådet är tomt och suget faller på – men samma sak talar ju för en reglering. Ibland måste man helt enkelt väga fördelar mot nackdelar.

Och hur kommer det sig då att det är just champagnehögern som brinner för frågan om Systembolagets avskaffande? Jag citerar mig själv: högerns problem är att Systembolaget inte serverar kyld öl, medan vänsterns problem är mer ”jag har inte råd att bo”. Lite olika kaliber, så att säga.

Fjellner säger själv att det handlar om att ”få ihop vardagspusslet”. Det känns som om det finns annat att göra om man brinner för att hjälpa människor att lösa den ekvation som är livet. Till exempel att korta arbetstiden.