Anna tittar sig över axeln hela vägen, tar två omvägar innan hon är framme. Hjärtat i halsgropen. Men hon är inte på väg hem.

Varje år misshandlas tiotusentals kvinnor av en man de en gång har litat på. Deras man, pojkvän, pappa eller son. Varje år flyr flera hundra kvinnor hemifrån och söker skyddat boende. De mister sitt hem. I vissa fall sitt namn och ibland sina barn. Allt för att de hotas till livet av en man i deras närhet. 

Vi tvingas att begrava 17 kvinnor varje år på grund av mäns våld. Ibland kallar vi det för familjetragedi, speciellt om hon heter Anna. Ibland kallar vi det för hedersvåld, speciellt om hon heter Amina. 

Men våldet är detsamma. Mäns våld som bryter ner kvinnor. Både psykiskt och fysiskt. Det är samma mekanismer och det är samma maktstrukturer. Kvinnorna är i behov av samma sak. En trygg och skyddad plats.

Den platsen ska kommunerna enligt lag erbjuda. Något de gång på gång misslyckas med. En rapport som kom ut i veckan visar att kvinnojourerna i landet tvingades att neka 1 858 kvinnor skyddat boende under 2014.

Det är en ökning med över 1 000 personer som har nekats jämfört med 2009. Så många fler kvinnor som har varit i desperat behov av skydd som inte har fått hjälp. Som i stället har fått åka tillbaka till den mest otrygga platsen de vet – deras hem.

De kvinnor som får tillgång till skyddat boende har i sin tur svårt att få en egen bostad när det är dags. Dagens akuta bostadsbrist är knappast välkomnande för vare sig ensamma kvinnor eller ensamstående mammor – och den ökar ytterligare trycket på kvinnojourerna i landet.

Våldet mot kvinnor finns överallt. Men det är stora skillnader mellan kommunerna i kapacitet, kunskap och ekonomi. I dag kan kvinnors liv avgöras beroende på var en bor. Samtidigt är det alla kommuners ansvar att kunna skydda sina invånare.  

Trots det står i dag de ideella kvinnojourerna för 70 procent av alla skyddade boenden. De bärs av eldsjälar och en osäker, kortsiktig ekonomi med finansiering för bara ett år i taget. Den osäkerheten försvårar längre anställningar och att våga göra långsiktiga investeringar. Här behöver jourerna ges ekonomisk trygghet – för att de i sin tur ska kunna ge kvinnor trygghet i sitt liv. 

I regeringens vårdbudget läggs 25 miljoner på stöd till landets lokala kvinnojourer. Det räcker knappt för det stöd som behövs bara i Stockholm för insatser mot våld i nära relationer. För skulle man fördela den summan bara på socialtjänsterna i Stockholms stads stadsdelsnämnder blir det knappt två miljoner per stadsdel. 

Därför behöver kommunerna själva göra den ekonomiska prioriteringen – både att stödja ideella krafter och bygga upp en egen verksamhet som kan stå på mer än bara ideella ben. 

Men stad och stat måste agera nu – innan vi tvingas att begrava fler kvinnor till följd av bristande finansiering, för få bostäder och avsaknaden av en feministisk politik värd namnet. En politik som ger både Anna och Amina, och vilken kvinna som helst, den mänskliga rättigheten att leva i trygghet. Allt annat är direkt livsfarligt.