Men det här kaoset är tillfälligt: ett halvårs andrahandsboende, sedan flyttar vi till vår nya lägenhet. Det blir en rolig flytt, och framför allt en flytt vi valt. 

Förr var flyttarna varken frivilliga eller roliga, och framför allt var de för täta: efter mina studier bodde jag i fem lägenheter på hälften så många år.

Som många andra klev jag in i vuxenvärlden helt utan startkapital. Inga arv, inga sparpengar, inga gåvor. I Sverige, detta bostadspolitiska u-land, leder det raka vägen till en utsatt bostadssituation. 

Utan kontantinsats till en lägenhet är man i regel beroende av det mörker som är andrahandsmarknaden. När jag levde det livet blev jag proffs på flyttanmälan, eftersändning, försäkringar och elavtal. Det finns roligare saker att bli proffs på. 

Och en bostad utan utgångsdatum ska inte vara en lyxvara, men politiken har lämnat walkover från sitt ansvar för det som är en alldeles grundläggande rättighet. Det är inget annat än oförlåtligt. 

Föräldrar har inte råd att separera, eftersom en lägenhet med plats för barn kräver fantasisummor i kontantinsats. På andrahandsmarknaden utsätts unga kvinnor för trakasserier. Och studenter som behöver fokusera på sin utbildning tvingas, efter ännu en ofrivillig flytt, leta efter sina förbannade strumpor.

Vad gör det med en människa att aldrig få landa?

Bostadskrisen tär på människor. Inte bara ekonomiskt, utan också socialt. Vad gör det med en människa att alltid vara på jakt efter ett nytt kontrakt, att aldrig kunna göra sig hemmastad i ett kvarter, att aldrig få landa? 

Vi måste sluta dutta med silvertejp och börja ta oss an problemets kärna: att staten dragit sig tillbaka från sitt ansvar för medborgarnas tillgång till trygga bostäder. 

Ränteavdraget måste ses över, fler hyresrätter behövs, och vi måste satsa statliga medel på byggande. I stället förvärrar vi krisen – år efter år, regering efter regering. 

Dagens Arena gjorde nyligen en kartläggning av försäljningen av allmännyttan. Den visar bland annat att allmännyttiga bostadsbolag har sålt 18 000 bostäder för 11,6 miljarder under perioden 2024–2024. Och då har bara 120 av 270 bolag svarat på enkäten som skickades ut. 

Av dessa såldes en majoritet till privata hyresvärdar och resterande till nybildade bostadsrättsföreningar. Forskning visar att privata hyresvärdar generellt renoverar mindre än allmännyttiga – men ändå får högre hyror över tid.

Förslagen somregeringen presenterar som lösningar är snarare slag i ansiktet på alla som drömmer om en egen bostad. 

Det ska bli enklare att låna – lånekvoten höjs till 90 procent av bostadens värde, vilket kommer ge ännu högre bostadspriser. Det ska bli enklare att hyra ut sin bostad – vilket inte skapar några nya bostäder, men däremot ger klirr i kassan för den som redan har ett boende. 

En regering som säger sig vilja få ordning på Sverige kan inte bortse från tillgången till trygga bostäder. Men Tidöregeringens definition av ordning rymmer inga rättigheter – bara skyldigheter. Ingen omtanke, bara repression.

Det här handlar inte om strumpor. Men det handlar om vad strumporna representerar: att slippa ha sitt liv nerpackat i lådor. Eller, om man så vill: rätten till ett riktigt hem. Där man utan större ansträngning hittar två matchande strumpor.