Domedagsprofeter kliver nu fram och fruktar att vi kan stå inför en kris som blir värre än den 2008 – och jag säger ”vi”, för en kraftig nedgång på de amerikanska börserna seriekopplas direkt med alla världens börser. Den förra kraschen, 2008, blev mycket av högerpopulismens moder.

I den fantastiska filmen "The Big Short" står en börsanalytiker på en gata på Manhattan strax före syndafloden och grubblar: ”Jag har en känsla av att inom några få år kommer folk att kasta skulden på invandrare och fattiga.”

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Det var precis det som skedde. Från Tea Party-rörelsen till europeiska högerpopulistiska hatpartier och till Trump. Djupa kriser i kapitalismen tenderar att ställa om all politik, ja, själva ramarna för vad som är politik, och finanskraschen för tio år sedan skapade en enorm tryckvåg högerut.

Ingenstans orkade vänstern och arbetarrörelserna dra ut i en vision om att politiken nu måste erövra makt från finansmarknader och stora bolag eller i vart fall återupprätta en keynesiansk agenda i den ekonomiska politiken. Alla dessa miljoner väljare som strömmat från vänster till höger – jag ser det ekonomiska systemets piska vina över dem när de flyr till missnöjespartierna.

Och idag? Handelskrig mellan USA och Kina, enorma underskott i den amerikanska budgeten, ett EU där eurosystemet fortsätter att driva fram åtstramningar och spänningar, ett Italien som vandrar längs statsobligationernas stup, ett Turkiet i fritt fall. Och i Sverige: En gigantisk privat bostadslåneskuld.

Och foga så till detta: Överallt denna fantastiska glömska kring vilket slags ekonomiskt system vi lever i, en finansiellt driven kapitalism som tvingar befolkningar och nationer att röra sig längs veritabla avgrunder. När jag hör de olika partierna driva sina valfrågor kan jag inte komma ifrån känslan av att de alla befinner sig djupt inne i en bubbla: Ingen långsiktig framtid är närvarande. Ingen systemkritik hörs.

Ett åskmoln är parkerat över valrörelsen. Jag känner den djupaste skräck inför detta. Vi står på en stor slätt, en platta av järn, under ett väldigt tätnande åskmoln och lyssnar lojt till en valrörelse.

Från ett annat håll driver ett annat åskmoln in: Klimatförändringarna. I somras slog det konkreta blixtar från detta moln som antände förtorkade skogsmarker över hela den norra hemisfären. De allra flesta människor, och väljare, har naturligtvis sett det där molnet, extremvädrens moln. Och jag tror att de allra flesta har helt klart för sig vad som är problemet: Våra samhällen konsumerar och producerar alltför mycket och sätter ett alltför stort ekologiskt fortavtryck på planeten. Om alla levde som befolkningen i Sverige skulle det behövas 4,2 planeter. Den totala konsumtionen måste minskas: en jämlikt fördelad konsumtionsminskning är det enda som hjälper. Och vi vet också: Det är de riktigt rika som står där och jonglerar med sina tio eller femton jordklot.

Är detta alltså de två åskmolnen vi borde rösta om? Svar: Ja! Jag vet att i en ordinär valrörelse är det sällan apokalypser vi röstar om eller diskuterar. Men ju oftare vi förmår tala om de riktigt avgörande frågorna, desto större är utsikterna att människor stannar till och funderar: Vilken färdriktning bör detta samhälle ha? Vilka frågor är avgörande och vilka är perifera?

Jag tittar på moderaternas valfilm: Ulf Kristersson springer omkring i sitt villaområde och ser så oerhört nöjd ut. Inget av de där svarta åskmolnen anas ens. Det är i grunden en fullkomligt nöjd och trygg politiker vi ser; det enda som fattas honom här i världen är en åtrådd statsministerpost. Det är meningen att man ska skratta åt den trötthet hans hustru och barn känner inför Kristerssons ständiga politiktjat. Jag kan inte skratta. Den där klämkäcka valfilmen är bland det mest inskränkta jag sett och är det därför att den vill dölja allt det som är riktigt viktigt i våra liv.

Apokalyps är grekiska och betyder ordagrant ”att avtäcka”. Apo betyder ”bort” och kalyptein ”det som döljer”.

Bort med det som döljer. Lite apokalyps, tack.