Alla som har försökt sova på bussar och tåg vet hur det är. Man vaggas in i värmen och rytmen, hinner just somna, sedan väcks man och kastas ut i kylan om och om igen: man kan bli galen för mindre. Jag vandrade planlöst och zombielikt runt på Amsterdams gator. Något kreditkort hade man inte på den här tiden, i alla fall inte jag, var pengarna slut så var de slut. Men jag hade en kniv, en macheteliknande sak, för att skydda mig om något skulle hända.
En säng, en säng! Något så enkelt och grundläggande, något man tar för givet tills man inte har en, och man förbannar alla låsta dörrar, portkoder, isolerade människor. Men så uppenbarade sig ett hem, i form av en bil med krossad ruta. Jag stack in handen, öppnade dörren och la mig i baksätet. Två skjortor hängde från taket, svajade i draget från det krossade fönstret.
Det är inte ens gryning när jag väcks igen av en äcklig andedräkt och spottloskor. Över mig står en tysk man och skriker, helt utom sig. Han är uppenbarligen bilens ägare, och nu tror han att det är jag som krossat rutan för att kunna ta mig in i bilen. När jag lyckats krångla mig ur situationen kommer jag på att macheten blivit kvar i baksätet. Jag skrattar högt när jag tänker på vad tysken ska säga när han hittar den. En kille ser mig och ropar: ”Why are you so happy sweetheart?”
Lisa och jag hade bestämt att ses varje timme på en coffeeshop som hette Grasshopper. Jag väntar, dagen går, sitter och tittar på väggmålningarna, gigantiska gräshoppor som slingrar sig runt nakna tjejer. Amerikanska killgäng kommer in och jämför upphetsat olika typer av hasch. En holländsk kille kommer och sätter sig vid mitt bord. Snett mittemot, som folk gör när de vill vara diskreta men ändå söka kontakt. Han presenterar sig: Frank heter han, frågar vad gör jag här, var kommer jag ifrån, vad tycker jag om Amsterdam, det typiska. Han berättar för mig att det inte finns en, utan två, coffeeshops som heter Grasshopper. Kanske är min kompis på den andra. Frank erbjuder sig att följa med mig dit. Vi går fram och tillbaka under dagen mellan de båda Grasshopper. Ingen Lisa nånstans. Frank och jag snackar om livet, om vi tror på gud och vad händer efter döden och sånt. Han säger hela tiden ”I’m an honest guy, you can trust me.” Ja ja, säger jag, jag har hört det nu, sluta tjata.
Frank säger att om jag vill kan jag hänga på till honom och sova ett tag, ta en dusch. Han bor i närheten. ”I’m an honest guy. Don’t worry.”
Efter en halvtimme på pendeltåget börjar jag känna att något är fel. Frank har blivit allt tystare, vi åker längre och längre bort. Han säger något om att nu ska han klä upp mig. Måste göra mig redo. Jag fattar inte riktigt, men låter det bero.
Vi kommer in i lägenheten. Att duscha är uteslutet, egentligen borde jag dra på en gång, men jag måste sova. Jag lägger mig på sängen. Frank låter mig inte vara ifred. Han rör mig, han talar om att han ska klä upp mig, jag kommer att tjäna mycket pengar, han har redan tio utländska tjejer som arbetar för honom. ”I’m an honest guy. They all trust me.” Han pekar på en resväska som står i hörnet.
”Du ser, det där är en engelsk tjejs väska, hon är ute och jobbar just nu. Hon litar på mig så mycket att hon lämnar sin väska här.”
Inte förrän då fattar jag att Frank är en hallick.
När jag gör motstånd blir han som förbytt, han slänger in mig i väggen, knuffar mig, skriker ut order. Hur vågar jag ens tjafsa, jag ska bara ligga stilla. Jag kommer inte att få sova förrän jag ger mig, säger han. Det finns ingen upphetsning i hans röst, bara målmedvetenhet.
En strid följer. Mina läppar blöder, men jag lyckas ta tag i Franks guldkedja, rycka i den samtidigt som jag pressar hans panna bakåt. Kedjan går av och Frank ryter: ”Vad i helvete håller du på med?”
Han släpper mig för en sekund, far runt i sängen och letar svärande efter kedjan.
Tre år senare legaliserade Holland alla aspekter av sexindustrin. Förbudet mot koppleri och hallickverksamhet togs bort. Om Frank fortfarande håller på, kan han idag kalla sig affärsman. Han förväntas nu betala skatt till den holländska staten och vara med i en arbetsgivarförening. Själv har jag lärt mig en läxa. Lita aldrig på någon som säger sig vara en ärlig person.