Det är en konstig text Linn Svansbo (S) skrivit i Flamman, med rubriken ”En vänsterlobbyists bekännelser”. Vid första anblick tror man att det är en berättelse om att komma till insikt. Ett erkännande att det var ett misstag att vara PR-konsult och förtroendevald politiker samtidigt och att det är slut med det nu.
Men det var inte det hon landade i. Textens innebörd skulle kunna sammanfattas så här: det är dåligt att vara lobbyist, men det är ert fel att jag blev det – och jag kommer nog att bli det igen. Och frågan är om Linn Svansbo ens påbörjat rehabiliteringen från lobbyismen.
På Linkedin har hon delat en bild med en sorts Svansbo-logga ackompanjerad med orden “PR, press, opinonsbildning och politik”. Mycket lite tyder på att hon är färdig med kläggandet; hon verkar tvärtom vilja bygga upp en verksamhet kring just det som PR- och PA-byrårer brukar kalla “skärningspunkten mellan näringsliv, politik och samhälle” (usch).
Några dagar innan Flammantexten publiceras skriver Svansbo på Linkedin att hon söker nya frilansuppdrag, bland annat inom PR. Hon efterlyser också möjligheter att åka till Almedalen, eftersom hon till exempel kan “ragga deltagare” och “tipsa om de bästa mingellokalerna”. Svansbo är dessutom nominerad i “Cision PR Influencer Award 2025”. Grattis!
Det är givetvis fritt fram att jobba som PR-konsult. Problemet uppstår när man vill vara PR-konsult samtidigt som man är förtroendevald politiker (Linn Svansbo är ersättare i kulturnämnden och regionfullmäktige i Region Stockholm) och har långa tentakler utspridda över det politiska maktfältet. Och, förstås: när man skyller ifrån sig på det dumma, dumma systemet.
Det är inte heller förbjudet att vilja tjäna pengar. Eller: man måste ju tjäna pengar. Man måste överleva.
Jag vet att Linn Svansbo resonerar att man ibland inte har några val när räkningarna ska betalas: hon inkluderar just en sådan anekdot i texten. Men det är en dyster bild hon målar upp: en där det finns en enda väg för ex-politiker, det vill säga att bli lobbyist.
Svansbo hade alltså inget annat val än att kliva in i värmen på Westanders kontor. Och det är vårt fel, resonerar hon, som skapat den här arbetsmarknaden. Hon skriver:
”Politik hade inte varit till salu för dyra pengar i Näringlivets Hus, om vi hade byggt vår egen infrastruktur för engagerade kommunikatörer i fackföreningarnas konferenslokaler.”
Va? Egen infrastruktur för engagerade kommunikatörer? Det måste vara Westanderspråk, för jag förstår inte vad det betyder.
En sak jag däremot förstår är att Svansbo har dåliga erfarenheter av tidigare arbetsplatser, vilket förstås är sorgligt. Hon kritiserar med rätta den toppstyrda politiken, fulspelet som pågår bakom stängda dörrar och problematiken i det urvattnade civilsamhället.
Men inget av detta rättfärdigar beslutet att bli lobbyist när man samtidigt är engagerad politiskt. Och Svansbo anser sig tydligen inte höra till dem som borde åtgärda problemen hon radar upp. Vissa ska kavla upp ärmarna, andra ska gå på mingel.
Ytterligare ett utdrag ur texten:
”Vad ska jag säga till barnen?”, sade jag till en kompis. ”Det blir ingen dans eller fotboll den här terminen, ungar. Mamma har ideologisk integritet!”
Så kan man ju säga. Eller så söker man ett annat jobb, som inte innebär en ideologisk uppoffring. Men lustigt nog är jobben som finns inte de jobb som politiker vill ha. Kanske är de för lågavlönade, och det är i sig ett problem (arbetares villkor är som bekant inte politikernas kronjuvel). Kanske är de för långt från politiken – men det är ju precis så det borde vara.
Man måste helt enkelt välja. Politiker eller PR-konsult. Folkrepresentant eller företagsrepresentant. Men Svansbo ger sig inte. Hon avslutar texten med att meddela att hon tackade nej till det senaste PR-erbjudandet, men tillägger:
“Väl medveten om att den där varma famnen – och lönen – alltid väntar på mig.”
Ja, de gör ju det. Och just därför borde vi bomma igen svängdörrarna så fort det bara går.
