En ledtråd finns kanske i den framgång feminismen haft, åtminstone på pappret. Lönegapen mellan kvinnor och män har minskat, fIer maktpositioner tilldelas kvinnor och nästan alla partier i riksdagen kallar sig feministiska.
Inom populärkulturen finns numer gott om exempel på tv-serier och filmer som gestaltar starka kvinnor. Madeleine i Big Little Lies och June i A Handsmade’s Tale är aktuella exempel. De hyllas för att vara förebilder. På samma sätt hyllades Hillary Clintons presidentkampanj som feministisk. Bara det faktum att en kvinna skulle bli president ansågs bli ett stort genombrott för feminismen.
Maud Olofsson kallar sig feminist och Hillary gav henne i uppdrag att leda en av fyra expertgrupper med fokus på kvinnligt ledarskap i International Council on Women’s Business Leadership. Mauds partiledarefterträdare Annie Lööf kallar sig också feminist. Birgitta Olsson framställs som ett feministiskt alternativ inom Liberalerna och vill nu bli partiledare.
Alla dessa har något gemensamt. Det är frånvaron av klassperspektiv. För alla andra än kvinnor i överklassen och den övre medelklassen är ovanstående exempel bara feministiska i teorin. Teorin påstår att deras feminism ska skapa samma möjligheter för kvinnor som för män. I praktiken innebär denna feminism dock bara lika möjligheter för rika kvinnor att liksom de rika männen suga ut andra. Denna feminism hotar inte den rådande ekonomiska samhällsstrukturen och skapar dessutom fler konsumenter när fler kvinnor arbetar mer. Det är positivt för kapitalismen.
Samma tendens finns inom HBTQ(I)-rörelsen. Kommer ni ihåg Queer Eye for the Straight Guy? Under det tidiga 2000-talet visades den mycket populära tv-serien där fem homosexuella män som var experter på mode, stil, kroppsvård, inredningsdesign och kultur skulle göra en heterosexuell man mer trendig och attraktiv genom att göra honom till en bättre konsument. Antalet företag som antar en HBTQ(I)-vänlig policy ökar nu snabbt.
Liksom med de feministiska exemplen är det är tydligt att kapitalismen idag inte har något att förlora på att HBTQ(I)-personer får vissa rättigheter, så länge det inte utmanar den ekonomiska samhällsstrukturen. Inkluderandet av HBTQ(I)-personer ger företagen fler kunder än de förlorar.
Stockholm Prides nya ordförande Haydar Adelson är medveten om att det finns något i rörelsens framfart som skaver. I en nyligen publicerad artikel medger han att det är ”vita medelklassbögar som är vinnarna” och pekar på de hinder som fortfarande kvarstår för andra grupper såsom ”transpersoner, bögar och flator med utländsk bakgrund, intersexuella och mörkhyade”.
Adelson missar klassperspektivet när han räknar upp vad som återstår, men han ställer två viktiga frågor: A) ”vad har hänt under 2010-talet?” och B) ”vilka är det som sätter agendan?” På A) svarar jag som Adelson: Inte mycket men på B) svarar jag: Kapitalet. Svaret på B) förklarar varför inte mycket har hänt under 2010-talet, men även varför det främst är vissa grupper som fått ta del av framstegen som gjordes dessförinnan.
Vi måste vara uppmärksamma på vilka kvinnor och HBTQ(I)-personer som lyfts fram i berättelser som utger sig för att vara progressiva. Oftast är det rika, välmående personers historier som skapar en bild av att kvinnors och HBTQ(I)-personers rättigheter är individuella projekt som handlar om att bli rätten att bli framgångsrik.
Om vi vill ha en ökad jämställdhet som även inkluderar de utanför överklassen och den övre medelklassen får vi vara beredda på att det inte kommer mottas lika välvilligt av kapitalismen. Det kommer därför inte gå lika fort och det kommer inte göras lika många filmer och tv-serier om det. Desto viktigare att vi står på oss och inte låter de stora framsteg som gjorts för vissa grupper kvinnor och HBTQ(I)-personer få oss att tro att kampen är över. Den har precis börjat.
