Alva i Arjeplog som till sist får 2000 kronor svart varje månad på en restaurang eftersom ägaren stulit 8 000 kronor med lögnen att det ”krävs för att hon ska få stanna”.
Jorge i Stockholm som ringer på bossens dörr för att få sedlar i handen, om bossen vill öppna, om bossen har lust att betala.
Wilder som renoverar skolor och sjukhus, bara för att få chefens kalla pizzarester som betalning.
De jobbar hårt, hårdare än vad de flesta kan föreställa sig.
Tänk din arbetsdag, dubbla antalet timmar.
Tänk din lön, dra av nästan allt.
Tänk din värdighet, plötsligt tas den ifrån dig.
Det är slaveri.
”Här gäller skurkarnas egna regler, långt ifrån den svenska modell med de reglerade arbetstider, lön och arbetsmiljö som Sverige är känt för”, säger Elinor Torp i intervjun.
Men bryr vi oss?
Jag tror det, jag hoppas det.
Som efter att vi på Dagens ETC granskat gigekonomins otrygga ”anställningar”, där utsatta människor tvingas lajva entreprenörer, men ändå bara är slit-och-släng-kött som startups placerar mellan sig och kunden som bara måste få en burgare hemcyklad från bistron nere på hörnet.
Solomon som jobbar upp till tolv timmar, sex dagar i veckan, och tjänar 6 000–8 000 kronor i månaden. Före skatt.
Jag vet att det reportaget påverkade många.
Som plötsligt absorberade konsekvensen av sin egen bekväma livsföring.
Skuggsamhället som Torp släpar ut för allmän beskådan är ännu jävligare, ännu mer brutalt i sitt utnyttjande.
Jag mår illa när jag läser.
Andra vädrar en riktigt spännande möjlighet.
”Allt som växer i skuggan är inte dåligt”, så rubriksätts Tove Lifvendahls ledare i Svenska Dagbladet, och det säger allt, för hon inte bara reducerar Torps journalistiska gärning, ja, hela hennes person – ”den fackliga tidningen Dagens Arbete” – utan drar sensationellt tendentiösa slutsatser efter att ha tagit del av ”den färgstarka texten”.
Det handlar om skattetrycket.
Det handlar om politik ”som sammanpressar löner”.
Det handlar om politik som ”driver upp lägstalönerna”.
Arbetsgivare bara måste bryta mot lagen.
Arbetsgivare har inget annat val.
Går det att bli mer moderat än så?
Ja, tyvärr – för Lifvendahl ska dessutom presentera sin lösning:
”Att vi i Sverige ska ha en politik där även de enklaste och mest lågbetalda av jobb som någon är beredd att utföra och någon är beredd betala för, ska lämna skugglandet för att bli respekterade och trygga jobb.”
Lifvendahl skriver att det är dags för högerpolitiker – hon menar Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och möjligen Liberalerna – att tycka att det är ”bra att även sådana enkla jobb finns”, alltså jobb som idag ger 25-30 kronor i timmen svart, ”eftersom alternativet för många annars antingen är att leva på bidrag eller att aldrig få sätta foten här”.
Lifvendahl efterlyser en ”nyfikenhet på vilka alternativ” som finns.
Hon presenterar själv inga.
Kanske avser hon USA? Där det defekta systemet med minimilön har försänkt miljoner amerikaner till en klass av arbetande fattiga, där det inte räcker med ett jobb för att klara ens de viktigaste räkningarna, knappt ens med två jobb. Den federala minilönen är drygt 70 kronor/timme (Kaliforniens anses progressivt som har 120 kronor/timme). Medan en lön som går ett leva på för ett hushåll behöver vara 160 kronor/timme. Det går inte ihop.
Eller avser hon Tyskland? Där det introducerades så kallade minijobb i början av 00-talet. Miljoner människor slussades dit med hjälp av förkortad a-kasseperiod, sänkt ersättning och högre krav på arbetslösa. Jobba max 50 timmar/månad och tjäna 90 kronor/timme. Försök klara dig på 4 500 kronor. Eller stapla minjobb på varandra. Exakt så blev det för miljoner tyskar.
Lifvendahl hävdar att svenska företagare släpar sig fram, med kniven mot strupen, ständigt jagade av en illvillig, socialdemokratiskt indoktrinerad stat som vill tappa dem på varje krona.
Det perspektivet kan bara odlas i den skyddade verkstad som är en borgerlig ledarsida. Medan alla i den verkliga tillvaron känner till att det finns sätt för en arbetsgivare att ta in subventionerad personal, om man öppnar dörren för exempelvis långtidsarbetslösa eller tidigare sjukskrivna. Det skalades förvisso ned med Alliansen, men den som är intresserad saknar inte möjligheter.
Lifvendahl vet om detta.
Så varför skriva som hon skriver?
Hon vill inte lyfta människor ur slaveri.
Hon vill tvärtom sänka lönerna för vanliga löntagare.
Att konfronteras med hur många som far illa, att möta den misären, att erkänna hur ”skadligt, farligt och blodstänkigt” det kan vara att befinna sig i den yttersta marginalen.
Och sedan ändå vilja pressa nedåt.
Med målet att till sist spränga den svenska modellen.
Alva, Jorge och Wilder blir statister.
Schackpjäser av absolut lägsta valör.
Ja, det är den extrema borgerligheten.
Men det är samtidigt en förbluffande empatistörning.
