BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men det är i kravet på rejäla förändringar som de tyvärr tappar bort sig. Man har nämligen inte särskilt mycket nytt att komma med, än vad Björklund redan genomförde under sin tid som skolminister: Ordning och reda i klassrummen, högre kunskapskrav, fler prov. Därtill motsätter sig Alliansen kraven på vinstbegränsningar för välfärdsföretagen. Hur ska mer av samma förmå vända dåliga resultat? Det är beklagligt i sin idélöshet.

En snabbdykning ned i SKL:s siffror ger ingen anledning till glädje. Sjunkande resultat över hela riket återspeglas med råge i statistiken för Göteborg. Förvånande nog glömmer Liberalerna att nämna att även stadens friskolor tappar överraskande mycket i resultat jämfört med rikssnittet. Man glömmer även att nämna att nedgången på 6,7 procentenheter för de kommunala skolorna bör läsas mot ett viktat rikssnitt på 4,6 procentenheter i nedgång, samt nya mätmetoder sänker resultaten över hela riket. För den som ska stå för sans och balans i debatten finns ingen anledning att blåsa upp resultat som är så pass allvarliga i sig.

För ja, det är en nedgång som drabbar hela landet och som slår extra hårt mot Göteborg. Det är ytterst allvarligt, och än värre är att det från politiskt håll finns en vilja att främst koppla skolresultaten till moral- och kontrollfrågor, där möjligheten till ordning och reda automatiskt kommer att lösa alla andra problem. SKL själva är ytterst försiktiga med att ange några orsaker till de sjunkande resultaten, men ohälsotalen bland lärare tyder på att någonting i relationen mellan målstyrning och resurser inte fungerar – i klarspråk, en underfinansiering av skolor oavsett driftsform.

En annan trolig delorsak där just Göteborg utmärker sig, rör föräldrars bakgrund, där vi följer rikstrenderna, men befinner oss över snittet: En stadig ökning av barn till lågutbildade föräldrar inom de kommunala skolorna, och en explosiv ökning av barn till högutbildade inom friskolorna. Jämställdhetsutredningen ger samtidigt att knappt hälften, 49 procent av göteborgsbarn med lågutbildade föräldrar får gymnasiebehörighet, medan motsvarande siffra för barn till högutbildade föräldrar är 93 procent. Samtidigt sjunker lärartätheten. Även här följer vi rikstrenden men befinner oss under snittet.

Med andra ord är vi väldigt bra på segregering. Skolorna får allt mer homogena elevgrupper, vilket sannolikt är en effekt av det fria skolvalet. Till detta kan vi lägga att friskolorna har lägre löner, lägre lärartäthet, färre behöriga lärare samt sätter högre betyg trots sämre studieresultat.

Så vad kan göras?

Här finns en och annan ljusglimt. En brittisk studie visar att rika, svagbegåvade barn når betydligt större framgångar än högbegåvade barn ur arbetarklassen. Resultaten antyder därmed att det inte finns obildbara människor, och att omgivningen har stor betydelse för individens möjligheter i livet. I princip vem som helst kan nå toppositioner inom samhället, givet en stöttande, resursstark miljö. Och det är fullt möjligt att vända utvecklingen. Bland annat Bergsjöskolan, som ökat gymnasiebehörigheten med fem procent, visar att satsningar ger resultat.

Det finns inga argument för att behålla friskole-systemet såsom det ser ut i dag – att skolor skulle hotas med nedläggning är rena larvigheterna, då byte av huvudman är fullt möjligt om en privat aktör vill dra sig ur. Man bör även påminna sig om att stadens mest framgångsrika friskolor inte drivs för vinstutdelning, vilket ger resurser att använda till eleverna.

Förutom att all empiri talar mot friskolesystemets nuvarande form har dess fortlevnad ett ytterst litet stöd bland väljarna.

Då återstår endast frågan om varför staten ska fortsätta skydda en pseudomarknad på bekostnad av barns möjlighet till en framtid, och i förlängningen samhället som helhet? Särskilt när stöd saknas? Där saknar Liberalerna tyvärr svar. Givetvis kan man från vänsterhåll önska sig förslag som går längre än så här, men som ett första självförsvar mot dräneringen av välfärdssystemen är det mycket välkommet. Framför allt skulle det ge möjligheter att komma tillrätta med de problem som Göteborgs skolor har, nämligen underfinansiering och bristande likvärdighet.

Den brittiska studien visar att ingen är ett hopplöst fall. Frågan blir istället var man sätter målet. Ideologiska skygglappar som innebär ett envist fasthållande vid misslyckade reformer gynnar ingen.