Anständigheten inom liberalismens ramar är liksom redan körd. I vart fall i Sverige, där den förflyttats så svindlande nära Herbert Spencers Manchesterliberalism att den borde visas ut från anständighetens rum. Spencer var den som meddelade att:
”Den odugliges elände, de olyckor som drabbar de oförutseende, de latas hunger och de svagas undanträngande av de starka, som överlämnar så många åt fattigdom och elände, är utslag av en stor vittseende godhet.”
När liberaler, för att skapa det man kallar "jobbpolitik", dragit undan medel från sjuka och arbetslösa för att uppnå det man anser vara "goda målsättningar" så är det helt i linje med den gamle Spencers tankegångar.
Så Bertil Ohlins arv (han var deras partiledare 1944–1967) är styckat, begravt och glömt. I boken ”Öka takten” argumenterade han för ”en särskilt stor förbättring för låginkomstgrupperna varigenom ojämnheten i inkomstfördelningen minskas”. Han meddelade att han var anhängare av “en inkomstfördelning som är mindre ojämn än den blivit genom de så kallade krafternas fria spel”.
Nationellt har goda liberaler genom historien ofta tagit socialt ansvar genom att stötta hyggliga spelregler. Så är det. Men så fort “de goda liberalerna” gått utanför nationsgränsen så har de sett schyssta spelregler som något skadligt. Sociala och ekologiska regelverk för världshandel uppfattas som något skadligt och fult. På det sättet har mången kosmopolitisk liberal reducerat sig själv till något av egoistisk nationalist. Namnkunniga liberaler i Sverige har ägnat mer kraft åt att kräva förbud för kepsar i klassrummen än åt krav på att förbjuda barnarbete i fabriker där sådana som H&M införskaffar sina kepsar. Det är så patetiskt!
Och det där med mångfald då? Den liberala idén bygger ju till stor del på försvar av mångfald. Och det är vackert! Ska vi vara ärliga har liberaler stundom stått på barrikaderna för såväl biologisk som kulturell mångfald. Och i de frågorna har man nog kunnat höra viss skillnad mellan Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni. Till den förres fördel. Men det där med mångfald i näringsliv och ekonomi är det inte mycket bevänt med. Eftersom man inte förmår se skillnad mellan frihet för människor och frihet för kapital så låter man det sistnämnda gå på tillväxtjakt varthelst det så önskar, vilket leder till att de stora konglomeraten glufsar i sig allt mer och den omtalade mångfalden blir uppslukad så att fåvälde och enfaldighet råder alltmer.
När äganderätt blir så helig att alltmer av världens rikedomar ansamlas på allt färre händer är liberalismen sin egen största fiende när det gäller kampen för mångfald och verklig marknad. Deras liberala kamp leder till enfald.
Liberaler, som en gång stått upp för att avskaffa privilegiesamhället, verkar idag i motsatt riktning genom kamp för borttagen arvsskatt, avlägsnad förmögenhetsskatt och lägre kapitalskatter. Vilket skapar nya familjeprivilegier som går i arv och skapar nya klaner. Ibland på global nivå.
Så styckar liberalerna själva den liberalism man en gång kämpat för. Man är mot statens godtycke och maktfullkomlighet, men verkar för kapitalets godtycke och maktfullkomlighet. Så var det med den kampen för frihet, mångfald och verklig marknad...
Synd att liberalismen urartat på så många sätt. Den liberala samhällsordningen är ju annars inte så dum, den innebär att jag kan skälla på liberala företrädare utan att föras vare sig till Gulag för att slavarbeta till sin död eller till källare på någon fotbollsarena i Sydamerika för ett snabbt skott i nacken. Det är ju snällt.
