Men det tog inte lång tid innan det stod klart att det Liberalerna vill göra inte är att minska utsattheten och fattigdomen. De vill göra de utsatta områdena mindre utsatta genom att helt enkelt plocka bort och stoppa undan de utsatta människorna. Och nästan direkt så blir slutsatsen att ”konkret innebär det att antalet asylsökande till Sverige kommer att minska”.
Liberalerna konstaterar att det bor över en halv miljon människor i de 60 så kallade utanförskapsområdena. De präglas enligt partiet av gängkriminalitet, parallella samhällsstrukturer och religiösa fundamentalister. Fattigdom nämns inte särskilt. Det Liberalerna kallar förortslyftet ska rikta in sig på fem områden; brottsbekämpning och extremism, skolsegregationen, egen försörjning, jämställdhet och demokratiska värderingar och tryggare bostadsområden.
”Invånare i en kommun ska inte behandlas efter en dubbel måttstock beroende på var man bor”. Så skriver Liberalerna i den text som beskriver förortslyftet. Men sedan handlar de förslag som partiet har om precis det, att ställa särskilda krav på de som bor i utsatta områden. Andra krav än på dem som bor på andra ställen.
Det handlar bland annat om att förändra den så kallade EBO-lagstiftningen så att asylsökande inte ska kunna flytta in i just de här områdena. De ska vara någon annanstans, eller som sagt inte komma till Sverige överhuvudtaget. Hyresrätter ska bort. Målet är att antalet hyresrätter i de här områdena ska minska till hälften. Fler ska äga sitt boende. Och hyreshus ska enligt förslaget till och med rivas.
Liberalerna talar om en lagstiftning för att få fastighetsägare i de utsatta områdena att ta ett större ansvar för miljön runt fastigheterna. De hänvisar till den modell som kallas Business Improvement District och som innebär att fastighetsägare och butiksägare i ett område betalar en särskild avgift, en sorts extra skatt, som ska gå till underhållet av området. En skatt som de som finns i de här områdena får betala men som fastighetsägare i andra områden alltså slipper. Dubbla måttstockar?
Allra värst blir det när det kommer till förslagen för att minska trångboddheten och den höga andelen människor med försörjningsstöd. Handlar det om att tvinga fram fler billiga bostäder eller riktade utbildningssatsningar? Nej, det gör ju inte det. Det handlar om kontroll. Liberalerna skriver att staten måste ta ansvar för en regelrätt folkräkning i utsatta områden för att stoppa falska folkbokföringar. Staten ska alltså komma och knacka på dörren. I vissa områden.
Och socialtjänsten ska kontrollera extra att ekonomiskt bistånd inte går till boenden som är uppenbart svarta kontrakt. Och hur ska andelen människor med försörjningsstöd minska? Jo, kommunerna och fastighetsägarna ska samverka för att sprida försörjningsstödstagare så att de inte koncentreras till samma stadsdel. Det ska också vara ”möjligt att inte godkänna inflyttning av hyresgäster med försörjningstöd till vissa fastigheter eller områden”. Ett särskilt stopp för vissa människor alltså. Dubbla måttstockar?
När Liberalerna ska få bort de utsatta områdena ställs inga krav på dem i den andra änden av segregationen. De kan fortsätta sina liv precis som vanligt. Hela den så kallade integrationsskulden, ett nyord som Liberalerna gärna använder, läggs på dem i de utsatta områdena. Integrera dig eller försvinn. Hur det ska gå till utan att det skapas billiga bostäder i andra områden, utan att resurser satsas på utbildning och jobbskapande, med en arbetsförmedling som drar sig undan och blir vinstmaximerande och med en skola som brutalt förstärker de olikheter som vi föds in i – det får vi aldrig veta.
Att det skulle vara en liberal specialitet att utjämna klyftor är ett ytterst tveksamt uttalande i en nyliberal tid. När det sägs samtidigt som Liberalerna medverkar till att slopa värnskatten för dem som har allra mest så blir det direkt falskt. Det finns ett socialliberalt svart hål att fylla i svensk politik. Liberalerna kunde ha valt att gå den vägen, att markera mot den allt brunare borgerligheten på högerkanten, men gör inte det. Och det är så sorgligt.